Lägenheten övertygade redan i hallen. »Det var det här totala slöseriet med plats. Det gillade jag. Det finns ju knappt i andra lägenheter«, säger stylisten Thomas Lingsell och gestikulerar mot hallen. »Det var nog här jag bestämde mig.« Och när han sedan såg det lilla, väldigt trånga badrummet, var han såld.
»Det var precis det jag var ute efter, i alla fall då. Någonting mindre anspråkslöst.«
Typiskt Thomas, skulle nog folk som känner mannen ifråga säga. En för stor hall och ett väldigt litet badrum brukar för de flesta vanliga
lägenhetsspekulanter snarare vara ett »tack, men nejtack«-argument. Men det är just sådant som får igång Thomas Lingsell, stylisten vars bilder för den omskrivna mäklarfirman Fantastic Frank är bland de mest välspridda bland inredningsnördarna på nätet. Livet blir kanske inte lättare av att man är en motvallsperson. Men det blir definitivt mer spännande. Om man är lite tvärtemot det mesta.
»Säger du ja, så bara måste jag säga nej, för att prova. Det är min första impuls, min default«, säger han lite besvärat. Det var så Thomas hamnade i denna lilla sekelskifteslägenhet i den fortfarande lite ruffa och ocharmiga delen av Stockholms innerstad som kallas för Sibirien, lite på default, och i efterhand insåg han att han nog hade gått för långt, denna gång lite motvalls mot sig själv.
»Så här i efterhand måste jag erkänna att jag bodde i en fantastisk lägenhet vid Odenplan och gjorde antagligen mitt livs största misstag genom att sälja den. Men det var en känsla jag hade då, att jag tyckte alla bodde i Vasastan och allt såg likadant ut, och jag kände att jag vill bo mer genuint, mer som i Berlin. Stockholms Sibirien är fortfarande en aningen rufft, som det ursprungliga Stockholm som jag minns från när jag var ung. Och om man är riktigt ärlig, så är det ju här den nästa, kanske sista stora gentrifieringen i innerstan kommer att komma. Den här typen av genuin känsla finns nästan inte längre någonstans.«
Thomas är en självlärd stylist med rötter i modebranschen. Under 00-talet jobbade han som designer på bland annat Boomerang, sedan med sitt eget uppmärksammade modemärke Stray boys, tillsammans med parhästen Thomas Sandström.
Samtidigt som han höll på med Stray boys startade han en av de första bloggarna om folks klädstilar. »Det var jätteroligt att hålla på med. Jag gick hem till människor, öppnade deras garderob och plåtade dem och deras kläder.«
Lite senare öppnade han och en kompis en designbutik för att ge en plattform till ung, oetablerad design.
»Vi började inreda den butiken och jag insåg ganska snabbt att jag gillade att hålla på med inredning, att dekorera om och så.«
I samma veva kom Thomas i kontakt med den då nystartade mäklarfirman Fantastic Frank och började styla lägenheterna inför försäljningar. Fantastic Frank skrev om mäklarkartan i Stockholm för två år sedan, just genom sin uppseendeväckande homestaging, och blev snabbt en snackis i bloggvärlden. Utgångspunkten var att göra en mäklarfirma lika stilsäker som ett inredningsmagasin, en resa som Thomas i hög grad har varit delaktig i.
Det var i samband med en homestaging för Fantastic Frank som han hittade tvåan i samma hus. »Det var så väldigt mycket äkta sekelskifte och Berlin, så jag slog till. Och efter knappa fem veckor insåg jag, jag trivs inte i det här området!«
Tvåan ligger på fyra trappor utan hiss, trapphuset är så original att det slungar besökaren raka vägen till 1905, alla detaljer är intakta. Spegeldörrar, kakelgolv, brunmurriga färger. Det enda som stör är att en bredbandskabel borrar sig som en framtidsorm med sju korvfingertjocka svarta strängar genom ytterdörren.
Thomas har även börjat hjälpa privatpersoner med inredningar. »Många som vi kommer i kontakt med frågar när de ska flytta till nytt: ›Vi ska köpa en ny soffa, hur ska vi göra med det …‹ Tyvärr är ju folk väldigt rädda och alla vill göra likadant hela tiden. Om människor frågar mig för hundraelfte gången om de ska köpa de där Eamesstolarna till matbordet, blir ju jag lite, ja, lack. Kan man inte hitta på något eget?«
Thomas tycker att tillgång till för mycket pengar ofta förstör stilen. Själv skapar han mycket atmosfär med det befintliga, och med växter. Gärna vissna. Han pekar på en tulpanbukett i sitt vardagsrum, som är på väg att rasa ihop helt. Blombladen hänger på sitt yttersta, helt utspända, blommorna är så öppna som det bara går och på väg att förlora den sista spänsten, för att snart torka helt och ramla av.
»Min mamma skulle inte gilla detta«, skrattar han. »Men jag tycker att så där är de som bäst.«
Thomas älskar när en inredning inte går att placera tydligt, när det känns som något annat än Stockholms innerstad. Hans inredningar andas ofta något lite obestämt kontinentalt. Nyligen har han börjat jobba lite i Berlin för Fantastic Frank.
»De har ett annorlunda sätt att sälja lägenheter där. De är inte vana vid öppna visningar-konceptet och det tar mycket längre tid. Här i Stockholm är marknaden lite galen, här gäller bostadskarriär i stället för boende, och det märks på hur folk inreder inför en försäljning.«
Han var inte nödvändigtvis ett sådant barn som ständigt möblerade om i rummet. Däremot var det viktigt med utsida. »När mamma och pappa skulle gå iväg, höll jag koll på att de hade på sig de rätta skorna. Eller om det kom gäster, var det en viss sorts loafers som jag tyckte pappa borde ha.«
Thomas bästa stylingtips är »accidentism«.
»Ungefär så här:« Han tar en packe kokböcker och tidningar, staplar dem löst och slänger dem på köksbänken. »Hoppla, det där blev jättesnyggt!
Saker och ting måste kunna uppstå slumpmässigt, det blir oftast bäst.«
»Om jag går in i en lägenhet fastnar jag alltid för en speciell känsla. Alla platser har ju det. Jag brukar ta vara på den känslan och gå vidare med den. Som att den här lägenheten känns lite Berlin och Paris. Då förstärkte jag det med många tavlor på väggarna och så vidare.«
Vad händer nu, efter den korta sejouren i Berlin/Sibirien? Thomas ler.
»Nu gör jag tvärtom. Jag flyttar till nybyggt. Kan du förstå!? Helt sprillans. Supercoolt. I Vasastan. För jag vill nog bo där alla bor. Det har jag kommit fram till. Och så ska det kännas jamesbondigt som på hotell. Jag tänker heltäckningsmatta! Och så kanske inget matbord alls. Jag är inte så mycket för matlagning. James Bond äter väl på restaurang?«
