Titta in i modernismens mest ikoniska hus

Det råder ingen brist på revolutionärer i berättelsen om det modernistiska pionjärbygget Isokon i stadsdelen Hampstead i London. Magnus Englund och Gjöril Reinecke tänder efter­middagens första Cohiba och börjar berätta om karaktärerna som bott i huset eller som hängt i baren medan cigarröken klättrar uppför de fanérklädda väggarna.

På Magnus och Gjöril låter det som att det här loftgångshuset, med 32 små lägen­heter, varit epicentrum för de politiska och kulturella revolutioner som från mitten av 1930-talet och framåt skakade Europa i sina grundvalar. Men kanske är det i stället den cigarrpuffande värden själv som sticker ut som välskräddad barrikadkämpe, för Magnus Englund har varit en tongivande aktör i inte bara under en, utan två revolutioner.

Stockholm 1991. Tillsammans med två kompisar slår Magnus Englund upp Nitty  gritty i Gamla stan, en butik helt tillägnad modsmodet med den lilla klicken som delade intresset för scootrar som målgrupp. Vid den tiden var de de enda som bar Fred Perry-pikéer, förutom Magnus Englund och hans lambrettaåkande vänner, skinheads som då var råa typer som hängde på helikopterplattan i Stockholm.

Några år senare kom britpopen och förändrade allt och det skulle inte dröja länge innan Fred Perrys lagerkrans erövrat brösten på livspusslande golfare i medelåldern. Magnus Englund flyttade till London fast besluten att fortsätta med mode.

– Men jag upptäckte snart att jag hellre läste magasin som Blueprint än The Face, minns Magnus.

Trots avslutade studier på London college of fashion övergav han den banan för att satsa på mer bestående ting än buttondown-skjortor. Tillsammans med två vänner drog han igång Skandium, en butik för samtida skandinavisk design – 1999 var tiden mogen. Problemet var bara att trion inte hade något kapital, så när de gick till banken för att få ett lån tog Magnus med sig Wallpapers numera klassiska Sverigenummer för att få stöd för argumentet att det fanns ett växande intresse för skandinavisk design. Reaktionen blev: ”Jaha, ni ska alltså sälja tapeter?”

Oförstående kamrerer till trots blev Skandium en succé, och strax efter att butiken i stadsdelen Marylebone slagit upp dörrarna tittade självaste Norman Foster in och utbrast entusiastiskt 2det här är helt fantastiskt! Precis vad London behöver!”

Sextio år dessförinnan hade ett lätt rosaskimrande vitt hus på Lawn road i Hampstead framkallat liknande reaktioner. Den gången hette revolutionärerna Molly och Jack Pritchard samt arkitekten Wells Coates. Jack Pritchard var känd som ”Plywood Pritchard”, eftersom han drev en firma som importerade plywood från Estland. Han ville inte bara ge världen modernistiska möbler i böjd plywood – han ville även skapa husen och bostäderna där möblerna skulle placeras. Så föddes Isokon vars namn kommer från Isometric unit construction.

Samtidigt som bygget av huset på Lawn road går in på upploppet går ridån ned för demokratin i Tyskland. Hitlers maktövertagande och det som händer därefter kommer även att placera Isokon i historieböckerna. Runtom i Tyskland packar konstnärer och intellektuella sina koffertar. I Dessau stänger Bauhausskolan, och rektorn där, arkitekten Walter Gropius – en av modernismens förgrundsgestalter – reser västerut mot England, lockad till huset och företaget av Pritchard och dennes vän Philip Morton Shand, då känd som importör av Alvar Aaltos böjträmöbler till Storbritannien. Senare blev Morton Shand känd som Camilla Parker Bowles farfar.

En lägenhet passande för Gropius behov hade redan reserverats, men när den store tyske arkitekten anlände till Hampstead hade han hunnit gifta sig och hyresvärden fick snabbt skaka fram en större lägenhet åt Walter Gropius och hans fru Ilse. Nummer 15 där de kom att bo var 30 kvadratmeter stor, hela tio kvadrat större än de flesta lägenheter i huset. Pritchard utnämnde omedelbart Gropius till design director för det nya möbelföretaget Isokon som skulle revolutionera designen.

Genom den allt tätare cigarrdimman hör jag Magnus Englund, med viss förtjusning, berätta om beskedet som Gropius gav sin brittiska välgörare och arbetsgivare:

– Mitt beslut som design director är att du får jobba med Marcel Breuer.

Ungraren Marcel Breuer var också arkitekt, men ritade även möbler. Det var han som hade revolutionerat tekniken med de stålrörsmöbler som skulle komma att bli synonyma med funkisen. På flykt från ett fastlandseuropa där det fascistiska greppet hårdnade reste även han över kanalen, tackade ja till både bostad och jobb hos Isokon och kvitterade ut nyckeln till lägenhet nummer 16 på Lawn road.

Där ritade han bland annat Isokon Long chair, en fåtölj med ben och armstöd i böjd plywood som inte saknar likheter med Alvar Aaltos Long chair 43, som finländaren designade året därpå. Om den var en kopia eller bara ett sammanträffande – som kan inträffa när två radikala modernister blir inspirerade, fast beslutna att skapa bekväma möbler i den nya tidens material för den moderna människan – är ett ämne som lämpar sig väl att spekulera i, medan man eftersinnande puffar på en havannacigarr i lägenheten högst upp i Isokonhuset.

Egentligen var det meningen att det skulle bli ett soldäck däruppe, som alla i huset kunde använda, helt i linje med ideologin bakom huset. Men det var paret Pritchard självt som kom att bo högst upp med tillgång till terrassen, ända fram till 1969 då huset såldes. När du läser det här har Magnus Englund och Gjöril Reinecke, som träffades på en modsklubb i Stockholm för några år sedan, gift sig och haft bröllopsfesten på terrassen högst upp i huset. Liksom paret Pritchards son Jonathan hade 1955.

– Det är en väldigt isokonisk tradition vi följer, säger Magnus Englund inför bröllopet.

Vägen till drömlyan gick via en av Magnus medarbetare på Skandium som bodde i en av pyttelägenheterna i huset, och som för lite mer än ett år sedan fick veta att penthouselägenheten var ”up for grabs”. Magnus och Gjöril slog till och köpte sin lägenhet, den enda i huset som inte är ett så kallat shared ownership – ett slags bostadsrätt där den boende bara kan äga 80 procent av sin bostad.

Samma krig som på sätt och vis hade fört Walter Gropius och Marcel Breuer till huset på Lawn road och företaget Isokon blev även dess fall. Plywooden, som hade hämtats från Estland, var inte längre tillgänglig och produktionen upphörde redan 1939, men då hade både Breuer och Gropius dragit vidare västerut, mot tryggheten i USA.

Där skulle de båda få framgångsrika karriärer, vilka kröntes med Pan Am:s skyskrapa i New York för Walter Gropius del och Whitney museum of american art i samma stad för Breuers. Kvar i Storbritannien blev Lawn road-husets arkitekt Wells Coates, kanadensare som var född i Japan och som levde större delen av sitt liv i öriket. Som en av den brittiska funkisens företrädare citerade han gärna kompisen Le Corbusiers mantra att bostaden skulle vara en maskin att leva i.

Men fullt så välsmorda visade det sig att kugghjulen i bostadsmaskinen på Lawn road inte var. I sin egen lägenhet högst upp installerade Pritchard dörrar i Plymax från sin egen import. Materialet svällde och dörrarna gick inte att öppna.

– Fint att det är modernt, men vore det inte toppen om man kunde gå in och ut också, löd kommentarerna.

Och så var det Agatha Christie som också bodde i huset på Lawn road. Lägenheterna 16 och 17 var hennes bostad i sju år och det var där hon skrev sin enda spionroman N or M?.

När Magnus och Gjöril berättar att en av hyresgästerna på 30-talet hette Arnold Deutsch känns ämnesvalet för romanen rimligt. Deutsch, en av många europeiska akademiker som bosatt sig i huset, föredrog att verka i det fördolda då han var i London utsänd av NKVD (föregångaren till KGB) med uppdrag att rekrytera unga brittiska talanger som spioner åt Sovjet. 1934 värvade han Kim Philby och tre andra Cambridge­studenter som skulle bli de mest beryktade spionerna i brittisk historia.

När Cohibamolnet blivit för tätt i vardagsrummet går Magnus och Gjöril till puben the Wells i Hampstead för att äta en sen lunch och kanske få en skymt av stammisen John le Carré, författaren vars klassiska thriller Tinker tailor soldier spy är inspirerad just av de dramatiska avhoppen till Sovjet på 50-talet.

Verkligheten och fiktionen flyter ihop och historien har aldrig känts mer levande.

Text: Daniel Golling

Foto: Åke E:son Lindman