vem har inte skapat vackra nollnolltals- minnen ylande till Kents Stoppa mig juni (Lilla Ego)? Två killar som med all säkerhet har gjort det är Daniel Räms och Tom Sjöstedt, stjärnkockarna som i november öppnade krogen Lilla Ego på Västmannagatan i Stockholm. »Det är klart att namnet är inspirerat av sången, men vi tyckte också att lokalen passade väldigt bra ihop med namnet«, säger Daniel, och Tom fyller i: »Sedan passade det bra av en annan anledning också. När ryktet om att vi skulle starta krog tillsammans spreds, sa alla ›hur ska det funka med två så stora egon?‹«
Men det gjorde det. I dag är väntelistan för ett bord på Lilla Ego cirka tre månader lång och enligt recensionerna är den en fullträff. »Men någon seger tar vi inte ut förrän om ett år, är kunderna lika många och positiva då, så har vi lyckats«, säger Daniel. Han är i skrivande stund innehavare av titeln Årets kock, ett pris som förärades hans kollega Tom Sjöstedt 2008. De båda träffades via jobbet och när de fick barn samtidigt växte vänskapen via gemensamma barnvagnspromenader och en och annan fika. »Hade jag inte haft Daniel hade jag aldrig kunna öppna krog«, säger Tom, »Det är helt enkelt för mycket arbete för en person.« »Exakt, när jag är ledig varannan dag kan jag slappna av helt eftersom jag vet att Tom är här och styr upp allt«, fyller Daniel i. Duon talar otroligt fort och bestämt där de sitter bakåtlutade med armarna i kors över brösten. Då och då kommer personalen in och visar mobilbilder »så här ser kålen ut i dag«, och får blixtsnabbt svar »då tar vi svartkål i stället …« Tom och Daniel kan, och älskar, mat och de vill laga den på sitt sätt. Idén med restaurangen var att öppna en enkel och opretentiös kvarterskrog med riktigt bra mat och vin. »Det finns så mycket skitnödiga krogar i dag. Vi ville skapa en krog som vi skulle vilja gå på själva.« Fritt från finansiärer och koncerner, som lägger sig i, skulle det vara. Båda satsade sparkapital och fritid.
Det tog ungefär ett år att hitta den perfekta lokalen, billig, med potential för vidareutveckling och innanför tullarna. »Hellre på en b-gata i ett a-område än en a-gata i ett b-område.« I åtta månader renoverade de restaurangen under lediga stunder. Kaklet i badrummet har målats över, fönstren har tätats med silvertejp och de strippade väggarna i hallen har varken spacklats eller slipats. Här syns skavankerna under den vita målarfärgen. Här är inte bohemcharmigt på ett tillgjort sätt utan här är det »Daniel och Tom«. Toadörren har en fototapet som föreställer Toms badrumsdörr. Bardisk och bord har byggts av Daniel och bänkarna av hans pappa. Tom har varit loppisansvarig och köpt alla stolar, bestick och koppar. »Vi lägger hellre krutet på bra vinglas och snygga tallrikar än på stolar och väggar.« Menyn har samma no bullshit-känsla. Här finns lagom mycket att välja på. »Vi har bara en sorts dessertvin, om kyparen frågar kunden om han vill ha det så behöver han bara säga ja eller nej. Ingen tid slösas på att bläddra i en meny.« Det mesta står skrivet på blädderblock på väggen »ett bättre glas skumpa«, »ett glas fulbubbel« eller »kökets arbetargrogg«. Besökarna litar på Daniel och Tom och ställer inte så mycket frågor. Maten presenteras på samma enkla sätt men när den väl dukas fram möter gästen konst i ätlig form. Smaker och konsistenser gifter sig med varandra och medan Jocke Berg i Kent sjunger »Glöm allt jag sa, jag mår bra, du måste lämna mig ifred …« i bakgrunden vill man bara tugga och just lämnas ifred med den mästerliga maten.