Imke Janoschek: Vår omgivning är viktigare än någonsin
Vi påverkas så mycket av det vi har runtomkring oss. På gott och ont. Och vi är alla olika i våra reaktioner på miljön vi vistas i.
Allt är en fråga om presentation. När vi under den gångna sommaren lyckades hyra ett riktigt vackert hus med extremt högt i tak och noga utvalda föremål i varje vrå låg det även ett backgammonspel på det städade vackra bordet i vardagsrummet. Ett riktigt stort spel. Inget som går att jämföra med det lilla backgammonspelet vi brukar ha i resväskan.
»Oj«, sa tonåringen. »Det där vill jag spela.«
Lycka. Skärmtiden reducerades just där och då med en timme om dagen.
»Det blir liksom en annan känsla med det här stora spelet«, intygade han efter första omgången.
Ja, det blir en annan känsla när något är vackert och presenteras på ett utvalt sätt.
Det kändes också som om vi var lite viktigare personer som fick gå omkring i all det här vackra med den enorma takhöjden och det lena betonggolvet under fötterna. Och där tomten var så avskild och låg så tyst att man hörde uggleungarna skrika efter mat på kvällarna. Och där tonåringen blev uppmärksam på det ljudet.
Jag är glad att jag har de ljuden och bilderna med mig nu in i den stundande hösten. Den kommer att bli tuff, coronahösten.
I vår familj finns ett autistiskt barn som gör miljön som vi vistas i extra viktig. Det ska funka för henne, men även för världen runtomkring. Därför avstår vi från de flesta restaurangbesök och hotellvistelser tillsammans med henne. Något som gemene man fick smaka på lite under Coronan – att avstå från vissa sociala sammanhang – denna form av frivillig karantän är vårt vardagliga liv sedan många år tillbaka.
I min krets finns det ett gäng med familjer som har det likadant, som lever begränsat för att klara utmaningen med barn med speciella behov. Nu efter sommaren uppdaterade en kompis jublande glad på Facebook att hon äntligen hade hittat en miljö som hennes familj kunde vistas i, en miljö som möjliggjorde ett någorlunda vanligt sommarlov. Utan att exempelvis behöva fly undan alla skarpa, plötsliga ljud på stränder som hennes ljudkänsliga barn inte står ut med. Hon hyrde ett hus med en tomt med egen brygga. Där kunde hon för första gången på åratal slappna av, för att hon inte behövde vara stridsberedd i exakt varje sekund.
När jag har tittat på skolor för min egen autistiska dotter har jag alltid känt in miljön väldigt mycket. Personalen är viktigast så klart. Men hur personalen är och mår, syns också på miljön. I alla fall kan det finnas ledtrådar. Ett korttidsboende som väljer bort att ha en julgran i adventstid till exempel, inte för att någon är allergisk, utan för att man inte hinner med. Eller inte orkar. Det säger någonting.
Omsorg eller nonchalans kan avläsas ganska snabbt i en inredning.
Men en väldigt välpolerad yta kan naturligtvis också vara den glansiga hinnan som döljer en mörk avgrund.
I Coronatider funderar en ganska mycket kring det här med miljöombyte. Aldrig har det känts så attraktivt som nu. Och det ombytet vi fick under sommaren, ack så härligt det var. Och så lustigt att komma hem igen efter det. Hur ser det ut här egentligen?
»Ja då ser man allt med främmande ögon, och måste hitta tillbaka till sin hemmablick«, säger min mamma i telefon.
Henne har jag inte sett sedan i julas. Så sant det där med hemmablicken.
Men gud så jag längtar efter nästa möjlighet att få vila ögonen på något nytt.
Läs mer: