Livsnjutarna

för någon månad sedan fick man läsa i tidningen att vi som ständigt glor ner i våra smartphones gör våra barn deprimerade. Barnen känner att de utkonkurreras av en tingest och, än värre, av andra kompisar som mamma och pappa har kontakt med via tingesten. Genast utbröt hetsig diskussion i sociala medier. Var det bättre förr, på 70-talet, när vi själva var barn? När föräldrarna hängde osynliga bakom gigantiska broadsheet-tidningar som Dagens Nyheter eller förbjöd allt prat för att lyssna på radions kvartifem-Ekot som knasterljöd genom rummet?

Mina egna föräldrar, alltid värst, ignorerade oss barn mycket mer än så. Vi hyschades inte för att de behövde jobba, utan för att de ville slappa ifred. De krävde de facto två timmars obruten vila mitt på dagen, varje dag, där de bara fick störas om elden var lös eller om man kunde misstänka gasläckage i köket. Störde man i alla fall och det var falskt alarm, blev det inga glada miner. Vi fick leka tyst, absolut inte skrika, telefonen fick inte röras. Fenomenet hette Mittagsruhe (ungefär: lunchvila) och var heligt, inte bara hemma hos oss, utan i hela Tyskland. Under Mittagsruhe som inföll mellan klockan 13.00–15.00 stängde slaktaren, godisbutiken, skomakaren, ja, alla små affärer i villaområdet. Man fick inte klippa gräs, inte föra oväsen överhuvudtaget, och för guds skull inte ringa till någon kompis, för då kunde man bli utskälld av mamman, som för det mesta var hemmafru. »Men ringer du mitt i Mittagsruhe?!« Det inföll alltså dagligen ett tillstånd av total sysslolöshet som man numera bara kan uppleva på långfredagen i strikt religiösa områden, eller i innersta Norrland, mitt i skogen utan täckning. Försök att föreställa er två timmar långfredag eller innersta Norrland varje dag. Föräldrarna låg och sov. Mitt på blanka vardagen.

Allt detta är snart fyrtio år sedan. Samhället ser rätt annorlunda ut i dag. Det är väldigt få i förvärvsåldern som ägnar sig åt att sova mitt på dagen, det är nästan så att vi helt har slutat sova. Och vi har definitivt slutat slappa. I stället ger vi våra barn små minidepressioner för att vi ständigt messar, mejlar, addar, delar, från tidig morgon till midnatt, många av oss slutar nästan aldrig att jobba. Som en reaktion mot våra superstressade liv har det vuxit fram en expertflora med folk som försöker få oss att slappna av. Numera ges det ut hela tidningsmagasin som undervisar i konsten att inte göra någonting. Att ägna sig åt att glo rätt ut, i ett rum, på en horisontlinje, på en droppande kran. Att hänga i timmar med sitt barn utan att ta en bild på barnet och dela den på instagram, facebook, twitter, tillsammans med en fyndig kommentar.

En av de som i tio års tid har fördjupat sig i ämnet att inte göra någonting är britten Tom Hodgkinson, Storbritanniens främste expert på »idling«, som dessutom har byggt upp ett litet bokimperium kring hur man bäst lever ett liv utan större ansträngningar.

Detta har resulterat i en bondgård på landet och några böcker, en om att leva just det där lugna bondgårdslivet för att slippa tjäna en massa pengar, en om att kliva av ekorrhjulet i största allmänhet och en bok om hur man når fråm till ett tillbakalutat föräldraskap. Hodgkinson driver även en webbshop och en föreläsningsverksamhet i The idler academy, samt en hel bokhandel kring temat.

En nyare aktör på området »uppdaterat slackerskap för 2000-talet« är det amerikanska paret Nathan och Katie Williams som för något år sedan startade livsstilsmagasinet Kinfolk, och som under hösten är aktuell med hipstervärldens just nu främsta kokbok, The kinfolk table. Nathan och Katie har hälsat på sina kompisar världen över. Alla underbart avslappnade människor som bjuder på sina främsta recept. Hela budskapet är småskalighet, enkla medel, lokala råvaror och kreativt leverne. Innan man får njuta av recepten till deras ekologiska äppelkakor och fänkålssallader måste läsaren dock först tugga sig igenom långa beskrivningar av amatörkockarnas härliga liv, som levs i föredömligt kreativa yrken som lämnar precis tillräckligt med tid över för att då och då ligga i hängmattan och slänga ihop en deg till några krispiga sötpotatiskex.

Tidningen Kinfolk ges ut med sex nummer per år. Nu under senhösten ligger nummer nio i utvalda butiker med temat »Helg«, där en mängd artiklar fokuserar på ämnet »Vila« och hur man undviker att jobba på helgen, hur man låter bli den där ständigt blippande telefonen och ägnar sig åt absolut ingenting. Tidningen vimlar av bilder med snygga människor i liggläge – fotoreportaget om alternativa sätt att bädda sängen utan att lämna den rekommenderas – dock utan att för den sakens skull antyda minsta erotik. Det handlar enkom om att slappa snyggt.

Kinfolkarnas estetik är intressant att titta närmare på. Den bygger på varma färger, en myckenhet av äkta material, en del skavda ytor, massvis med träkänsla och en mängd naturligt vackra människor i välsittande casualwear. Det är lite shaker, lite amish, lite chict och en aningen dokumentärt, men aldrig någonsin så brutalt realistiskt som de ursprungliga slackermiljöerna från tidigt 1990-tal.

Uttrycket slacker revitaliserades efter en kritikerbejublad film av Richard Linklater som 1990 porträtterade ett gäng arbetslösa dagdrivare i Austin. Filmen blev stilbildande och en utgångspunkt för att definiera slackergenerationen – unga människor utan några större ambitioner att slösa sin tid på karriärbyggande och statusjakt. Men människorna som nu befolkar Kinfolktidningen och dito kokbok är inte arbetslösa slackers. De har jobb, men vet på något mirakulöst vis hur man behärskar ekorrhjulet så att det inte snurrar alltför fort. Framgångarna för Kinfolk har inte låtit vänta på sig. Nathan Williams instagramkonto har 150 000 följare. För det paret Williams iscensätter är den ultimata drömmen för oss alla, det kärleksfulla livet med likasinnade, tid för matlagning och bärplock, lugna, kontemplativa stunder på en brygga och gemensamma upplevelser av bad i skogstjärn, promenad i skog med pudersnö och en och annan solnedgång. Det som vi sedan fotar och delar med oss av på facebook och instagram, är nästan alltid bilder av de där stunderna. Miljontals chokladpudrade hjärtan i förföriskt latteskum, smaskiga grönkålsjuicer i snyggfilter samt nakna fötter mot vattenbryn, berättar alla samma historia. Alltfler inredningstidningar upptäcker denna personliga, ickeperfekta, uppsnyggade 70-talsestetik, som började med dokumentära inredningsreportage av bloggare som The Selby och berlinbaserade Freunden von Freunden. Det är sedan några år ok med lite brödsmulor på köksbordet, även på bild, bara det är ett bord med äkta träkänsla och brödet ger ett genuint intryck av handknådning. Det är en välkommen kil in i det alltför perfekta, spår av mänskligt leverne, familjära privata känslor, andra värden än de rent monetära. Sedan är vi alla medvetna om att den snygga avslappningen kräver förberedelser. Den knapriga äppelkakan uppstår inte av sig själv. Amishbordet fyndas inte längre i vilken gat­container som helst. Och alltför lång avslappning kan leda till förfärlig ebb på kontot. Som hos nämnde Tom Hodgkinson, bokförfattaren och grundaren av The idler academy som erbjuder filosofikurser och ukuleleundervisning, och som nu, efter tio år på landet, åter ska flytta tillbaka till London och försöka bli en del av »the rat race.« Anledningen till detta, skriver han i sin spalt i The Independent, är att han måste tjäna lite mer pengar. Att ha tre barn i skolan i England kostar en slant. »Och det skulle vara kul att ha råd att laga min Iphone«, konstaterar Hodgkinson torrt. Att driva en akademi om att inte göra någonting överhuvudtaget, kräver med andra ord en hel del jobb …