Nu släpper Marimekko sin nya kollektion med Carina Seth Andersson i spetsen

Text: Petter Eklund
Foto: Pia Ulin
Styling: Lotta Agaton

Vi bär på våra inre kompasser. Form­givaren Carina Seth Andersson har ett drag åt öster inom sig, mot känslan i Finland med dess strama, vågade design, oftast ett snäpp starkare än det lagomsvenska. Nu har hon också tagit plats i den finska formgivningens huvud­reaktor: Marimekko, som i dag lanserar tre mönster, textilier och tre vaser av henne.

– Det är en lågmäld start, den skriker inte högt och det hade jag inga tankar på heller. Jag är ingen blommig person, det gick inte att göra något stormönstrat.

Att ansluta till institutionen Marimekkos historia var både spännande och lite skrämmande. Marimekko var en central del av det finska designundret efter kriget, då landet var krigsskadat och knäade under en gigantisk statsskuld till Sovjet. Allt doftade timmer och järn. Just där, i det grå och tunga, startades Marimekko av Armi Ratia 1951 och sprätte upp i en livsbefriande kaskad av färger och vilda idéer.

När Jackie Kennedy poserade i en Marimekkoklänning 1960 var lyckan gjord, och med popkonstens influenser blev Marimekko en färgsprakande vision om ett nytt slags liv, där allt tycktes ljuvligt, snyggt och enkelt. 60-talets textila soundtrack blev Maija Isolas Unikko, ”Marimekko-blomman”, Melooni, Kaivo, Lokki och ränder och ännu fler ränder av Annika Rimala och Vuokko Nurmesniemi, mönster som i dag skulle kunna ersätta den finska fanan. Inget tycktes kunna gå fel, men tiden gick och radikalismen blev på 80-talet bekväm och lite mossig. Uppryckningar gjordes och Marimekko fick styrfart, inte minst när de klassiska mönstren började fylla jämnt.

Läs även: Carina Seth Anderssons 10 favorit kärl

När Unikko-mönstret fyllde 50 år 2014, hade den förmorrade, älskade blomman klistrats på allt som rörde sig, från sneakers till flygplan, porslin, tapeter och spårvagnar.

– De senaste tio åren har Marimekko på något vis blivit för allmänt med akva­reller och trendiga mönster, säger Carina.

Märket tappade framtids­fokus. Då dök Anna Teurnell upp som headhuntad kreativ chef. Med sin bakgrund som H&M-dekoratör och designer och drivkraft för & Other Stories, rotade hon i de fantastiska arkiven med 3 500 mönster, sam­plade, gjorde nytt och gjorde om.

Resultatet, Mari­mekkos vårkollektion 2016, har ett strålande sväng i linjer och kaxiga mönsterkrockar. Mitt i denna transformation landar Carina Seth Anderssons nyheter.

– Det var svårt att förhålla sig först, men sedan gick jag in i mitt eget Marimekko, mina minnen och starka känslor av psykedeliska mönster«, berättar hon och minns, som många andra, sin mammas sommarklänningar med vågmönster, gardintyger, lakan och Konstfacksåren då alla hade Marimekko-väskor. Någonstans hör det också ihop med Tove Janssons värld. Jag var aldrig särskilt intresserad av Astrid Lindgren, men Muminvärlden som var farligare och mer lockande, låg mig närmare.

Carinas designprocess är långsam.

– Jag kan vara vilsen och otrygg när jag börjar och fram till första skisspresentationen lever jag helt i min egen bubbla, skissar och tänker och passerar olika tekniker på vägen, målar, klipper och viker, det blir säkert hundratals kurvor till varje form. Det gäller att hitta det jag är ute efter, det finns i bak­huvudet och till sist vet jag att jag har hittat rätt.

Hennes formspråk är tydligt också i Marimekko-produkterna: säkra linjer, kraftfulla volymer med svävande tyngd. Mönstren, hennes ”prints”, är enkla med subtila färgmöten i metervara. Carina har arbetat utifrån den klassiska Marimekko-randen, men glesat ur den och satt den på diago­nalen. På det viset har hon också snappat upp äldre influenser från folklig hemslöjd, det som en gång inspirerade ur-Marimekko. Vaserna, Ming, Urna och lilla Flower är tre personligheter. Ming i vitt underfångsglas är inspirerad av en klassisk porslinsvas, och har lika mycket elegans som snygg maskinestetik.

– Jag blir ofta glad när jag tittar i motorkataloger.

Den största vasen, Urna, är i klarglas med vid öppning.

– Ingen av vaserna är egentligen gjord för buketter. Jag är inte så bukettig. Man kan sticka in en kvist eller någon liten blomma.

Minstingen Flower kompletterar syskonen som ett smycke, med en mer organisk form i delikat blekrosa.

– Nästa jul kommer den som guldrubinröd och Urna i rökgråblått. Prototyperna är fantastiska, säger Carina och visar en bild i mobilen, som är fylld av utkast, skisser och andra Marimekko-hemlisar. Just nu skissar hon på 2017 års mönster; målar, klipper, funderar, söker i sitt källdrag mot öster.