Det är så olika det där med verklighetsuppfattningen. Hur man ser sig själv, hur andra ser ens liv. Jag fick en liten tankeställare häromdagen. Den kom, ovanligt i dag, men sant, som ett brev på posten. Jag kommer hem, barn i släptåg, vardagens blodsmak i munnen, tung packning på den värkande axeln. Vittjar brevlådan med en hand, klämmer bytet – ett enskilt papper – mellan tänderna, öppnar den skavande ytterdörren medelst höft-spark. Väl i köket, stekpannan med falukorven redan fräsande på plattan, spottar jag ut pappret och läser med ett öga: »Vi vill hyra din villa för en filminspelning!«
Man känner hur man sträcker lite på sig. »Håhåjaja«, tänker jag,
»sedär, man har i alla fall kommit upp sig lite grand här i världen«.
Det är ju vanligt i Enskede, grannar och kompisar hyr ut till reklaminspelningar, jag vänder falukorven och myser lite. »Succéregissören Felix Herngren«, läser jag vidare med ett öga, sedan ska falukorven, ketchupen och allt det andra barnen skriker efter serveras på matbordet – ja, det är en lång väg hemma hos oss, mellan spisen och matbordet, lämpligt för kameraåkningar av dess nåde, hör du det, Herngren, hinner jag tänka, sedan läser jag vidare, »nu är det slut med Solsidan«, hmm, »i den nya serien Torpederna …«
Vänta nu lite här. Torpederna. Det var som fan. Stekspaden hänger kvar lite i luften. Barnen morrar. Borde inte den spelas in i, säg, Fittja kanske? Men dit vill kanske inte Herngren med sitt team? Lite för omysigt?
Medan barnen mumsar, googlar jag lite snabbt, det där med torpederna lät skumt. Får en känsla av att man inte menar motorbåtar, utan, tja, lönnmördare. I Enskede?
»Torpederna börjar med att du får möta Sonny, en medelålders man som precis avtjänat sitt fängelsestraff för bankrån. Efter en hemlig romans med sin kontaktperson Camilla vill han nu slå sig till ro och skapa ett riktigt Svensson-liv«, uppger internet.
Ehhhrmmm. Man ser framför sig hur Herngrens location-scout cruisar genom det bullerbyaktiga Enskede, som väl mest lämpar sig som fond för en puttrig uppdatering av Lotta på Bråkmakargatan. Han åker förbi det ena topprenoverade huset efter det andra, allihopa indränkta i lagom rätt linoljefärg, en del porträtterade i den fina inredningstidningen Lantliv. »Hur faen tänkte chefen här?«, funderar location-scouten och kliar sig i Söderskägget. Lägger in en snus för att komma i torpedstämning. Men villa efter villa sportar nybyggd terrass, utebelysning från Nacka byggnadsvård och fräsch nyutrullad gräsmatta, lagom vältrimmade häckar, ljusrosa klätterrosor och småblommig klematis. Här och var spikar polacker på de gulliga spröjsade fönstren, hyvlar än mer terrassvirke, bänder plåt runt nyfixade skorstenar. Location-scouten svär lite. Det här kommer inte att gå. Men plötsligt! Han tror inte att det är sant. Gatan öppnar sig. En liten korsning. Lagom med plats för parkering av inspelningsbilarna. Och där! Han är bönhörd! TVÄRNIT! Hans blick faller på vår villa, en orörd pärla från 1910, ja kanske inte riktigt orörd utan, om man ska vara ärlig, en 70-talsrenoverad katastrof mitt i Bullerbyn. Fel och lite hotfull rödfärg, hiskeliga fönster utan spröjs, flagnande eternittak. Riktigt äkta underbar, underbar kåkfararmys, tänker location-scouten, han får nästan lite fuktiga handflator av åsynen. Location-guden måste finnas, det är helt uppenbart. Scouten sväljer nästan snusen av upphetsning. En sådan lycka. Han messar en bild till chefen. »HAHAHA! Sonnys drömkåk! Kolla taket ba’! Och de klena 70-talsfönstren! Och den sneda terrassen! Perfektion! Mer kåkfarare än så blir det inte!«
Jag gnisslar lite tänder. Barnen skriker nu efter glass. »Ta själv«, mumlar jag. Jag måste googla mer. Jag behöver faktiskt något att dricka. Sonny skulle väl ta sig en hutt hembränt. Sonny! Pyttsan. »Här bor redchefen för den eminenta inredningstidningen RESIDENCE, ditt satans nöt!« har man lust att skrika. Sedan läser jag vidare.
»Det visar sig dock att huset de köpt kostar betydligt mer att renovera än de räknat med.«
Jaha du, Herngren. You don’t say. Det visar sig alltså.
»Detta i kombination med att ingen vill anställa en f d bankrånare gör att Sonny tar kontakt med sin gamla arbetsgivare, gangsterbossen Csaba …«
Det är ju fan höjden, tänker jag nu, och famlar efter telefonen. Jag ringer min man.
»Vårt hus skriker kåkfarare och renoveringskatastrof! Man måste mörda för att ha råd med detta! Och vi … vi jobbar med printjournalistik. Det är en omöjlig kombination. I alla fall enligt Felix Herngren. Och då har han bara sett huset utifrån! Han har inte ens sett vår hemska källare!«
Min man är tyst ett tag. Som alltid. Information processas långsammare, ibland oändligt långsamt, i manliga hjärnor. I synnerhet om det handlar om renoveringar. Men sedan kommer det.
»Om han får se källaren, då skriver han väl genast en uppföljare. ’Sonny får besök av farbror Fritzl från Österrike, som ska hjälpa till med källaren …’ Vi kommer att bli stormrika på det här. Om vi nu låter honom hyra vår villa!«