Det går flera linjer genom Anna Lerinders konst. Hon är en av landets främsta formgivare av porslin, hon gör offentliga utsmyckningar och är fri keramiker med ateljé i Gustavsbergs gamla porslinsfabrik. Tre linjer i ett nyfiket temperament som arbetat i 17 år. I ett reportage i Residence i början av 2000-talet syntes hennes stengodsflaskor, snygga som vitglänsande raketsteg i ett designerhem. De var det mest åtråvärda man kunde tänka sig då, när designsverige gick in i en minimalistisk kult. Hon kallades ”Sveriges nya formgivarfavorit”, stod för ”skör skönhet”, var ”avskalad” och ”ren”, sådant som är snyggt att skriva, men svårt att åstadkomma. Hon överlevde kulten och jobbar ännu. Det är framgång i sin renaste form. Vad ska du göra idag, Anna?
– Jag arbetar med ett nytt projekt där jag handbygger mina gamla former, ett stort fat och en hög flaska. Det är samma modeller som för tio år sedan«, säger hon och skrattar. Det gör hon ofta, även när hon berättar sorgesamma designskrönor. Hon har massor på lager efter alla år i hetluft och svackor.
Marknaden tycks ha svårt att sätta en etikett på Anna Lerinder. Vi är vana vid att det mesta flyter: musik, texter, bilder, men för avsändare gäller att agera strikt och tydligt varumärke. Formgivare som är ”konsekventa” hyllas ofta som de allra bästa och högtstående.
– Alla vill kategorisera en, och jag värjer mig mot det. Jag själv ser linjerna i mitt arbete och det är det viktigaste. I grunden står jag för det enkla och avskalade, och att med små medel få en form att verka självklar. Proportionerna är viktiga, ytan och kontrasterna. Jag gillar när det finns en extra liten detalj som gör att sakerna skiljer sig från det förväntade.
Hennes ateljé ligger bland andra konstnärsateljéer i den väldiga tegelborgen Chamottehuset, en del av Gustavsbergs gamla hushållsporslinsfabrik, byggd på 1940-talet och en gång fyllt av maskinerier, leror, porslinsarbetare. Anna Lerinder inspireras av fabriken med sin arkitektur, sina myter, skuggor, design och legendariska formgivare som tycks viska i väggarna. I hennes instagramflöde finns snapshots med sol på fasader, utrop som ”Kära fabrik”, hennes föremål vid dammiga ateljéfönster och utsikten över sågtandstaket. De som jobbar här påverkas av historien. Att olika slags arbeten ska få befrukta varann var en gyllene regel på porslinsfabriken. Anna har anammat idealet om mångsidighet och frihet i ateljén som något självklart och spännande.
Läs även: Residences bloggare Josefin Hååg på besök hos Anna Lerinder
– Jag försöker vara såväl fabrik som formgivare och konstavdelning på en gång, men det är svårt att hinna med.
Hon arbetar ensam i ateljén och varvar produktion med experiment. Tekannor till Norrgavel, och samtidigt nya saker till utställningar efter sommaren.
– Jag vill hela tiden ta saker vidare, göra något annat. Men jag vill inte bli en sådan keramiker som fastnar, för att ambitionerna är så stora.
Överallt i rummet finns gåtfulla fragment: småsaker, jox, snäckor, brända lerbitar, wellpapp, idéer under utveckling.
– Jag jobbar ganska kaosartat och behöver ett stök runt mig för att sedan kunna skära och skära och till slut stå där med något som suger tag i magen.
På hyllorna produkter från alla årens formgivning. Stengodsflaskorna som är hennes signaturprodukt, Rörstrandsporslin, utsökta små skålar eller koppar i tunnaste benporslin. ”Fina teservisen”, hennes tidlöst asiatiska koppar formgivna och prisbelönta på 90-talet, ska också säljas på Norrgavel. Lerinders blomkrukor här och där: Ranunkel, Sejerö. Hallon, Gräsö, Oväntad, i tio års tid ritade hon för Ikea. Anna står i kontakt med Rörstrand sedan sent 90-tal, då hon efter Beckmans formlinje sökte jobb på fabriken.
– Jag ville jobba för industrin med bruksvaror, det var mitt mål.
När hennes Beckmanslärare Jonas Bohlin skulle rita en ny servis fick Anna jobbet att förvandla hans skisser till ritningar.
– Han skissade på små lappar, den ovala formen, en tjock kant, den speciella hänkeln.
Snabbt skulle det gå. Från uppdrag till färdig produkt tog det nio månder, när det normala är tre år. Rörstrand lanserade Jonas Bohlins servis Qvint som en modern vackrare vardagsvara för det nya årtusendet. Servisen blev en designklassiker och är fortfarande i produktion, en av få som överlevt fabrikens nedgång, stängningen 2005 och tillverkning utomlands.
– Det var oerhört kul, vi hade enorma diskussioner och jag lärde mig massor, men var helt utpumpad efteråt.
I dag är hon en av fabrikens mest anlitade formgivare. Notera ordet form. Rörstrand är till stor del en mönsterfabrik. Mönster är omedelbara, billiga att byta ut om de inte säljer, så har det jämt fungerat i porslinsindustrin. Men när varumärken gnuggar sig mot varann för att få säljhetta, hamnar själva formarbetet, funktionen, i skymundan. I de flesta satsningar som Anna har ritat formen till, som modetecknaren Lovisa Burfitts storytelling-succé Mademoiselle Oiseau, prins Carl Philips koncept Svenska rödlistan och nya varianten Ostindia Floris, med dekor av Caroline Slotte, har hon fått stå vid sidan om, eller inte nämnts alls. Hon är luttrad.
– Jag har ritat så mycket för Rörstrand att det är helt galet, men jag vet att jag oftast blir en spökritare.
Envist går hon vidare framåt längs sina nyfikna linjer. Nere i ugnshallens värme och speciella dofter öppnar hon en ugn. Krasch, skärvor från en svart tekanna ramlar ut. Den har spruckit i hettan.
– Fuck, det funkade inte …
