Kika in Stockholms vackraste poolhäng – ruinen du kan besöka nu
Marie och Calle Gustavsson köpte en tomt med tillhörande ruin i Kummelnäs och byggde ett modernt mini-pensionat med pool, för möten och fine dining, Ruin retreat.
Hemlängtan kan botas med tegel och granit. När två tyska handelsmän, Emil och Oscar Herrmann, hade hittat sitt sommarparadis på 1890-talet, byggt villor med torn, verandor och snickarglädje, var det ändå något som var fel. Deras fruar längtade hem.
De saknade Tyskland med romantiska slottsruiner på bergstopparna. Det fanns ingen annan råd för bröderna än att bygga en egen ruin på klipporna vid inloppet till Stockholm. Nu över hundra år senare har den gamla grosshandlarruinen i tegel och sprängsten levt upp som en exotisk kuliss på Ruin Retreat, ett exklusivt etablissemang för mindre konferenser, fester, möten eller som en privat hyrd luxuös oas.
»Att driva pensionat var min dröm när jag var ung och det här är vårt eget Fawlty Towers«, skrattar Marie Gustavsson som driver stället med sin man Calle Gustavsson i kulisserna. Fawlty Towers (på svenska »Pang i bygget«) var en superpoppis tv-komedi från 70-talet med John Cleese i huvudrollen som Basil Fawlty, en underbart hysterisk pensionatsföreståndare. Nå, här ute finns ingen hysteri eller kaos, tvärtom, här vilar ett förtätat, modernt lugn.
Platsen heter Grävlingsberg och ligger rätt nära Stockholm, men som ofta i skärgården är idyllerna gömda bakom labyrinter av grusvägar, sommarstugor, jättevillor och bergknallar. Ankomsten får på så sätt sin dramaturgi. Förväntan byggs upp till svindel inför den grandiosa utsikten som öppnar sig, ända från Stockholms centrum till Bogesundslandet och ut mot havets oändlighet.
Finlandsfärjorna drar förbi därnere. Avskildheten är Ruin Retreats poäng.
»Våra gäster hyr alltid hela stället och just det privata i vistelsen är viktig. Det roligaste för oss är också små sällskap«, säger Marie. Det är första gången Marie och Calle har en egen verksamhet tillsammans inom hotellbranschen. Det är också trevligt familjärt här, ingen konferensfabrik utan en familj som har startat med förväntan och nyfikenhet på människor och hur de vill träffas.
»Vi har inget färdigt koncept, men vi har platsen och den är utgångspunkten. Gästerna får välja hur de vill ha det och vi skräddarsyr varje möte«, säger Marie och berättar om en världskänd svensk musiker, boende utomlands och som var jätteglad över att bara få vara här i lugn och ro med sin familj, ligga i poolen och smutta på en öl. Kanske är det ruinen som ger den tidlösa stämningen? Tegelhögen med sina gotiska gluggar är en sympatisk best som har vittrat här ända sedan tidigt 1900-tal.
Ruinen är en lokal kändis, den har tryckts på vykort och folk i området har besökt den i alla tider. »Under en keramikutställning som visades här kom det hit äldre Kummelnäsbor som hade lekt i ruinen som barn.«
Vilka byggde tegelhögen? Inte mycket är känt om bröderna Herrmann. De föddes i Breslau i Schlesien på 1850-talet, flyttade i trettio års åldern till Sverige och startade 1883 en firma för »bryggeriartiklar, maskiner, redskap med mera«.
De var framgångsrika. Strax innan förra sekelskiftet lät de uppföra två väldiga villor i nationalromantisk stil. Ruinen byggdes tio år senare. Den murades högt med ett krenelerat torn och teatraliska sprickor i fasaderna.
Vem var arkitekten? Ritade han med ett gapskratt? Man kan också undra vad murarna tyckte om att bygga något så ofärdigt och instabilt. Här rymdes både en vattenreservoar och en sal för middagar. Bröderna Herrmann roade sig också med att skapa promenadstigar, terrasser, hålvägar och utsikt storn, allt i romantikens anda. De var barn av sin tid.
Det förra sekelskiftet svärmade för riddarborgar, susande barrskog och folkkultur. Naturen skulle helst dyrkas från ett utkikstorn, med tjänstefolk i närheten. På ruingården byggdes en bassäng där sälar tumlade runt. Vatten pumpades upp med en vindsnurra. Så gick somrarna på Grävlingsberg. Bröderna Herrmanns släktingar sålde paradiset till Baptistiska församlingen 1946 och stället blev en församlings- och fritidsgård.
Ett modernt kapell byggdes på 70-talet. Baptisterna lämnade om rådet på 90-talet, sedan drevs konferensverksamhet, medan den q-märkta ruinen allt mer blev en ruin av en ruin, inbäddad i buskar och sly.
»Vi fick köra bort lastbilar med tegelkross när vi började bygga här.«
Marie och Calle Gustavsson hade hittat hit och byggt hus på en granntomt. De drömde om att göra något med ruinen ovanför. Några år senare fick de köpa den, men inget boende var tillåtet. »Vi köpte grisen i säcken, men det fanns en plan.« Maries pensionatsdröm skulle realiseras. Tre gånger söktes bygglov, till slut, 2016, kunde en modern glaslåda, ritad av Lowen Widman arkitekter i samarbete med Marie och Calle, smygas in i ruinens granitfamn. »Våra barn gillade inte riktigt att vi byggde. De tyckte att det var mer spännande innan.«
Vardagsrummet – konferensrum with a view – har ett innertak i Falu Svart, som fokuserar hela rummet på utsikten, nästan som i en jättelik kikare eller på en teater. En mörkblå kulör i snickerierna är mer levande och gåtfull än svart, »lite mer art déco-skönt, lite elegantare« , säger Calle.
Tre mindre sovrum och ett stort med egen bastu och utsikt mot havet. Sälarnas gamla bassäng blev pool. Sprängsten lades till nya murar. »De ger faktiskt ett annat klimat, skyddar för vinden och binder värme.«
Marie Gustavsson trivs i servicebranschen och har alltid jobbat där. Hon började som 15-åring på Toffes grillkiosk i hemstaden Ludvika. »Toffe var min religionslärare i skolan och drev grill vid sidan om. Jag stekte hamburgare där på helgerna under hela skoltiden. Raggarna i stan hängde hos mig och blev mina beskyddare om det blev stökigt någon kväll.«
Marie blev nattens grilldrottning i Ludvika. Hon fortsatte som bartender på ett hotell i Sälen och på somrarna jobbade hon på Gotland. Så småningom flyttade hon till Stockholm, utbildade sig till florist. »Jag älskar blommor, det är min andra passion, efter service.«
Hon arbetade i flera år på NK som säljare och avdelningsansvarig. »Då var det personalansvar och kontorsjobb, men jag sprang ut i butikerna hela tiden, ville träffa folk.« I Stockholm träffade Marie Calle Gustavsson som är metallurg: »Jag tillhör den sista generationen gruvgubbar.« Hans specialitet var »precious mining«, guldgruvor, men numera är han affärsutvecklare på den globala koncernen Midroc.
Familjen bodde i Beijing i tre år, strax innan ruinköpet och pensionatsdrömmen gick i lås. Nu lockar avskildheten, utsikten, poolen och uteköket. Ruin Retreat har varit fullbokat sedan starten för ett år sedan. Stylister är i fart med att smycka miljön inför nästa konferens. Det snickras och görs klart. Ruinen städas. I en fönsterglugg i tegelväggen har någon glömt en flaska Veuve Clicquot. Man kan nästan höra bröderna Herrmann skrocka förtjust.
Text Petter Eklund
Foto Erik Lefvander
Styling Annaleena Leino Karlsson