– Keramik är ofta väldigt tråkig och traditionell, säger Gustaf Nordenskiöld när vi står framför lagerhyllan i hans ateljé, till höjden och bredden fylld med objekt.
– Jag försöker förhålla mig till traditionella föreställningar om skönhet och det fula när jag jobbar.
Något fult eller traditionellt är svårt att upptäcka här, keramiken är i stället väldigt vacker. Tunn, tunn lera i ljusblått, rosa, grått, ljusgult eller vitt välver sig till olika föremål, tunna svarvade plattor staplar sig till ljusstakar, små hundar erbjuder sina ryggar som bestickstöd eller bär upp muggar, och på några hyllor bildar leran hisnande stalaktitformer. Här och var samlas de små hundarna till en liten orgie under en tallrik. På väggen lutar två rosa snoppar sig mot varandra och erbjuder sina tjänster som handdukskrokar.
Ateljén ligger i söderförorten Örnsberg i Stockholm. Gustaf bor på Södermalm och har alltså nära till jobbet. Han är född och uppvuxen i Göteborg och barnbarnsbarn till den berömde polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld, som 1878 var den förste som lyckades segla från Atlanten till Stilla havet genom att ta vägen norr om Sibirien, den såkallade Nordostpassagen. Nordenskiöld blev världsberömd för denna bedrift, inte för att passagen sedan blev en handelsväg, utan mer för sina forskningsresultat.
Att vara ättling till en upptäcktsresande har präglat Gustaf en del.
– Främst prylmässigt! Hemma fanns det många föremål från hans resor, mammutbetar, sydamerikanska masker… Jag fick med mig en del när jag flyttade hemifrån, exempelvis en kinesisk lampa från Vegaexpeditionen. Men jag minns också känslan av att liksom bo på museum.
Läs också: 15 års konstnärsskap i Gustafs Nordenskiölds nya bok
Kreativiteten fanns hos Gustaf redan som liten.
– Jag höll alltid på med kläder, jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men det var ett uttryckssätt för mig.
Efter gymnasiet blev det en textil utbildning vid universitetet i Borås och därefter avancerade han snabbt till designer på de stora kedjeföretagen, på H&M. Men när han var 30 år sa han upp sig.
– Det var väl någon sorts trettioårskris, jag kände att jag var för gammal för att göra ungdomsmode. Jag var också trött på modeindustrin, på att kopierandet av andras design är satt i system. Det snabba och styrda ville jag komma bort ifrån. Jag längtade efter saker som överlever längre än en modesäsong.
Läs också: Kika in i Anna Lerinders kreativa ateljé
Han skolade om sig 1996, gick Konstfacks glas- och keramiklinje och gjorde dessutom ett halvår på Rietveldakademin i Amsterdam.
I början kombinerade han mode och keramik, i mitten av 00-talet var han till exempel frilansande designchef för Polarn o Pyret. Numera blir det mest keramik, men han jobbar med en mängd olika mottagare, ibland som formgivare, ibland som konstnär eller konsthantverkare.
I Gustafs keramikformer finns alltid ett mått av slumpaktigt skapande inbyggd. Muggarna Quake som säljs via Design House Stockholm (och på Moma i New York) tycks till exempel vara lite ihoptryckta med handen för bättre greppvänlighet.
Han letar hela tiden efter nya sätt att påverka materialet.
Hans senaste projekt genomförde han gemensamt med konstnären Hans Isaksson. Det blev en stor samling krokar och snoppar som ställdes ut under det rätt provocerande namnet Grabbar, grabbar en i taget, på Galleri no 11 i Stockholm.
– Hans och jag har länge velat göra något ihop, och vi visste att det skulle bli något köttigt. Kukformen kommer naturligt i keramiken, man börjar ju alltid lite så, med en korv. Så det är liksom inte så långt ifrån. Vi höll på i några veckor, och ibland frågade vi oss om det kanske hade spårat ur alldeles… Men projektet blev en stor succé. Många var glada över att det var så fysiskt och poetiskt. Fastän det också var några som blev rejält upprörda.
Utställningen, som presenterade snoppar, delvis som krokar, delvis som en »ryggradsinstallation«, har kallats för ömsint och oporrig, en poetisk betraktelse av det manliga könet. Den kom lägligt mitt i en erotikvåg i museivärlden, samtidigt som den omdiskuterade Lust och last visade på Nationalmuseum och som Per B Sundbergs delvis ekivoka porslinskonst ställdes ut på Gustavsberg.
– Jag blev överraskad över alla reaktioner vi fick. Jag tycker att klimatet har blivit ganska tillstängt och nymoralistiskt. Ska det vara omöjligt att visa könsorgan i dag? Varannan har ju faktiskt en sådan här, kanske inte lika stor, men i alla fall.
För honom är produktion av kopp, stalaktit eller snopp-krok i grunden samma sak.
– För mig är det inte någon skillnad alls. Jag gillar också att röra mig mellan konst, design och konsthantverk. För mig är det viktigast att få in en själ och historia i objekten, det är det som driver mig.
Text: Imke Janoschek
Foto: Anne Nyblaeus
Koordination: Anette Mörner