Visa en nordbo ett litet citronträd i en kruka, och du kan utan några som helst skamkänslor plocka 4 000 kronor från henne. I synnerhet om det hänger tre riktiga citroner och dinglar i det lilla trädet. Det spelar ingen roll att likadana frukter finns att inhandla i närmaste snabbköp, tre för tio kronor. Ett fruktbärande citronträd är nordbornas Waterloo, en längtans ömmaste punkt.
Så har det varit i alla tider och så kommer det att förbli. Sedan européerna under 1700- och 1800-talen drog söderut och kollade in hur klimatet hade satt dem i den mest orättvisa av alla sitsar. Det var då orangerierna föddes, glashus som man kunde övervintra de vackra och dyrbara träden i. Parken i Versailles var naturligtvis värst, med 3 000 krukor i ett storslaget orangeri som byggdes under 1600-talet. Upptäcktsresenärerna släpade hem plantor till Europa, som de sedan byggde glashus för, för att övervintra apelsin och citron, pomerans och fikonträd. I England fick man hybris och ritade det 564 meter långa Kristallpalatset till den stora världsutställningen i London 1851. Det fungerade helt enkelt som en övertäckt park och blev så småningom till ett nöjespalats tills det utplånades i en brand 1936.
Goethe skaldade redan på 1700-talet om Italien som det ultimata paradiset, landet där citronerna blommar. Och drömmarna om citrusträden tycks aldrig ta slut. Än i dag fantiserar väl de flesta trädgårdsmänniskor kring att kunna plocka egna citroner. Växthus- och orangeritrenden har under senare år vuxit enormt. Men de flesta av de nutida privata orangerierna byggs mer för att få människorna att frodas än för att övervintra känsliga växter. Precis så är det hos Mikael Lövgren, ägare till Kottla Gård. Gården är med sitt byggår 1758 ett av de äldsta husen på Lidingö utanför Stockholm. Mikael, som till vardags arbetar som styrelseordförande i ett internationellt investmentbolag, hade själv drömt trädgårdsdrömmen om ett orangeri i flera decennier. Hans intresse för trädgård föddes när han bodde i England i sex år. Men redan som barn var han mycket i trädgården, hjälpte föräldrarna där det behövdes.
»Och så var jag bra på att binda buketter.«
Till 40-årsdagen fick han en roskurs i present, på Rosendal i Stockholm.
»Fantastiskt bra kurs. Det var jag och 20 kvinnor mellan 30 och 50 år, jag har aldrig varit så uppvaktad i hela mitt liv«, skrattar Mikael.
»Jag älskar att vara utomhus och ville hitta ett sätt att kunna vara det mycket mer, efter jobbet«, säger han. Familjen har även ett boende vid Medelhavet och det okomplicerade utomhuslivet där inspirerade också. Under Englandsåren hade Mikael dessutom sett en massa växthus och börjat på en idépärm med en mängd urklipp ur tidningar.
»Jag ville dock inte ha en pastisch, utan ett hus med ett modernt uttryck och hade en väldigt tydlig bild framför mig hur det skulle se ut.«
Mikael kopplade in Johnny Andersson från Jordens Arkitekter som tidigare hade hjälpt till med den omfattande renoveringen av Kottla.
»Kottla Gård är ju ett kulturhistoriskt arv«, säger Johnny Andersson.
»Och jobbet med trädgården och dess byggnader en fortsättning på den restaurering av gården som jag gjorde för 15 år sedan.«
Mikael blev ägare till Kottla 1994.
»Vi bodde i en väldigt fin etagelägenhet vid Stureplan då, egentligen hade vi inte en tanke på att flytta ut från stan«, säger Mikael. »Just den där dagen var vi i alla fall på Lidingö för att ta en kaffe på Långängens Gård. Vi hade sett en annons i tidningen att Kottla Gård skulle säljas och var nyfikna. Efter fikat fick vi fråga oss fram till rätt adress, i annonsen stod det nämligen fel.«
Väl framme var de en timme för tidiga och slog sig ner under gårdens största tillgång, den 600 år gamla eken, mitt på tomten. Ett av Lidingös största och äldsta träd. När mäklaren väl dök upp hade de redan bestämt sig.
»Mäklaren ville egentligen vänta in en visning till med rätt adress i tidningen, men vi tryckte på lite. Vi blev helt enkelt blixtkära i gården och detta fantastiska träd.«
Kottlagårdsområdet är ett av Lidingös bäst bevarade kulturområden. Att förändra en sådan miljö kräver naturligtvis ett visst handlag – men när Johnny Andersson tittade närmare på trädgårdens historia visade det sig att allt inte riktigt var lika gammalt som eken på denna tomt.
»Trädgården på Kottla hade, när vi tog oss an jobbet, en mer eller mindre heltäckande gräsmatta, som bara funnits i knappt 30 år av gårdens drygt 250-åriga historia. Vi ville gå lite längre tillbaka än så«, säger Johnny.
Så även om orangeriet och den tillhörande spaavdelningen med liten utomhuspool ger ett påfallande modernt uttryck, kan de kopplas till gårdens historia på ett speciellt sätt.
»På 1950-talet gav den dåvarande ägaren till Kottla, direktör Ahlin, i uppdrag till den kände trädgårdsarkitekten Walter Bauer (som bland annat gjort trädgårdarna på Gunnebo slott, Sundbyholms slott, Tessinska gården och stora delar av Drottningholms Slottspark) att göra ett förslag för Kottlas trädgård. Förändringen genomfördes aldrig men detaljerade ritningar fanns kvar.« De inspirerade Johnny till att lägga orangeriet på den svagt sluttande tomten snett nedanför väldiga eken.
»På den delen av tomten har det vid ett flertal tidpunkter genom historien varit arbetade rabatter, grusgångar och bersåer. Det var även här den strikt indelade delen av rosenträdgården var förlagd.«
70 lastbilar grus fraktades bort för att kunna bygga en nedsänkt avdelning i ölandssten. Orangeriet skulle även förses med vatten och el. För att lägga ledningar fick det grävas med stora omvägar för att inte störa den väldiga ekens rotsystem.
»När halva trädgården var uppgrävd kom några av mina släktingar förbi och såg den visserligen tillfälliga, men i alla fall rätt imponerande förödelsen. De tittade lite undrande på mig. Hur vågar du göra så här? Kommer du inte förstöra alltihop nu?«, skrattar Mikael.
Johnny Andersson kallar hellre orangeriet på Kottla för trädgårdshus. »Trädgårdshusen påminner om gångna tiders växthus och trädgårdsmästarens bostad. De nya husen har fått helt andra användningsområden, men vi har försökt behålla karaktären av att de fortfarande samspelar med trädgården. De ska upplevas självklara i sin kontext med en egen stark identitet. Uppdraget var att skapa en kravlös plats med ljus och rymd med flexibla ytor för umgänge. Byggnaderna skulle upplevas opretentiösa, lätta och enkla men fungera året runt med högsta komfort.«
Resultatet blev över förväntan. Orangeriet och spaavdelningen ligger i strålande midsommarsol när Residence hälsar på. Under sommaren står det inte en enda växt i huset. Det är på vintern Mikael förvarar sina citrus- och olivträd i huset, men det är inte direkt för deras skull som orangeriet kom till.
Året om används glashuset som ett fantastiskt uterum där det lagas middagar i köket eller direkt vid grillen utanför.
»Vi har fått ett helt nytt umgängesliv. Barnen kan ha sina gäster här, och ingen behöver ens komma upp i huset egentligen, det här är en helt självständig fungerande sällskapsyta. När jag handlar brukar jag ha en kasse till orangeriet och en till mitt vanliga kök, så att man slipper springa emellan husen när man lagar mat.«
Den nedsänkta stenlagda trädgården har dessutom försett Mikael med en helt ny klimatzon, där om inte citronträden, så dock i alla fall ett persikoträd frodas alldeles utomordentligt och sätter mängder av frukt.
»Jag kan verkligen säga att vi nu lever mer utomhus än tidigare, precis som jag hade tänkt mig innan vi drog i gång projektet. Nu gäller det bara att hålla rådjuren borta från det här.«