Titta in i Alexanders Söderqvists lugna hem – och läs hans inspirerande historia
Alexander Söderqvist har kämpat sig till sitt drömhem genom att jobba 70 timmar i veckan. Att kunna gestalta sitt eget boende precis som han ville hade stor betydelse.
Vägen till drömhemmet är snårig för de flesta, men för vissa krävs det mer kämpatag än för andra. Efter att Alexander Söderqvist spenderat sina första år i livet på ett barnhem i Polen adopterades han som tolvåring av en familj i Karlskrona. Efter att ha fått dela på tio kvadratmeter tillsammans med fyra andra barn fick Alexander i Karlskrona sitt eget rum. Han upptäckte snart tjusningen med att bestämma hur ens omgivning ska se ut.
»Min familj hade inrett mitt rum när jag kom dit, men efter ett tag bytte jag möbler var tredje månad. Alla klasskompisar trodde att det var mina föräldrars rum. Jag målade om allt i svart, nästa månad rött eller vitt. Min familj tyckte att jag var lite för ombytlig, men jag har alltid gillat förändring.«
En dag övertalade Alexander sin mamma att han skulle avstå så många barnbidrag som hans drömfåtölj kostade, en annan ritade han sitt drömhem i blyerts medan andra barn tecknade superhjältar och seriefigurer.
»Någonstans har jag känt undermedvetet hur jag ville ha det hela tiden. Jag har alltid velat skapa ett eget hem.«
Bara fem år efter att Alexander kom till Karlskrona kände han att han ville något mer, något han inte kunde sätta ord på. Rotlöshet och sökandet efter en egen identitet gjorde att flyttlasset gick till Stockholm, en flytt som till en början inte gick exakt som han hade tänkt sig. Svårigheterna att som ung få tag i en bostad i huvudstaden satte käppar i hjulet för Alexander, som ställdes inför valet att flytta hem, bo i andra hand eller spara ihop till en lägenhet.
Alexanders lösning var lika enkel som radikal: han sålde allt han ägde och tog tre jobb. Han arbetade 70 timmar i veckan på en förskola, på ett kontor och ett boende för barn med funktionshinder. Oftast arbetade han veckans alla sju dagar med målet att kunna köpa sin egen lägenhet.
»Ibland får man plåga sig. Andra tycker kanske att jag är extrem, men jag valde att göra så och det blev ännu bättre än jag hade hoppats på. Visst var det jobbigt att ständigt tacka nej till saker för att man behövde spara pengar, man fick offra mycket. Relationer blir lidande när man jobbar sju dagar i veckan. Det handlar om tålamod, men människor i dag har inte tålamodet att kämpa ihop pengarna för drömboendet.«
Därmed inte sagt att kämpandet var över för den sakens skull. Alexander fick nys om att byggnader i gamla kvarteret Vega skulle göras om till bostäder. Närmare bestämt Zootomiska och Farmaceutiska institutet, som tidigare varit en del av Kungliga tekniska högskolan. Eftertraktade bostäder på övre delen av Drottninggatan med utsikt över Observatoriekullen och med akademiska anor som sitter i kvarterets väggar. Tack vare vänskapen med ansvariga arkitekten Andreas Martin-Löf blev Alexander placerad på en väntlista.
Men eftersom bostäderna skulle delas ut enligt först till kvarn-principen återstod bara en lösning: köa. Därför såg den lilla gatan i Vasastan en sen kväll ut som Ullevi inför en Springsteen-konsert: en kö på tjugo personer som sov utomhus för att få tag i en av de minst sagt åtråvärda lägenheterna.
När Alexander visar runt i sin stillsamma lägenhet är den intensiva stressen som bekostat den långt borta. Mjuka linjer och gräddiga toner möter svala material och jazzigt pianospel från högtalarna. Alexander pekar på det rundade taket och pratar om hur han vill måla det mörkare för att göra det ännu mer ombonat.
»Mitt hem är en plats för lugn och ro. Eftersom mina dagar är hektiska vill jag att mitt hem är en plats där jag kan komma hem, lyssna på musik och ta det lugnt. Jag vill stänga in mig!«
Inspiration till hemmets välkomponerade grupper av stilleben har hämtats från avskalade och stilrena hotellrum, något som inte går hem i alla målgrupper.
»Alla som kommer hit tycker att jag bor i ett museum, men inte jag. Ibland kan jag sitta och bara titta på soffans form till exempel. Min mamma tycker att det ser tråkigt ut, men då får jag säga att det är jag som bestämmer«, säger Alexander med ett skratt.
I dag arbetar Alexander på förskola och studerar samtidigt för att bli förskolechef. För honom är det ett sätt att försöka förhindra att andra barn får växa upp under samma förhållanden som han själv på barnhemmet. Jobbet är också en nödvändighet för någon som aldrig verkar kunna stå still.
»Jag måste framåt hela tiden, jag måste ha mål och projekt. Det behöver inte vara saker man uppnår på kort tid, men något måste finnas. Jag tror att visioner och drömmar är det som tar oss igenom livet. Men den här hetsen att spara har jag inte kvar, nu handlar det mer om att försöka må bra även när man lägger mycket tid på både jobb och skola.«
Helt sysslolös verkar Alexander heller inte vara på sin fritid. Han drömmer om egna barn och pratar om den park som ska byggas utanför fönstret som han hoppas ska dra till sig fler människor till området. Hans smeknamn i föreningen har blivit »pappan i huset«: mindre på grund av hans ålder, mer på grund av hans outtröttliga engagemang.
»Jag skulle kunna bo var som helst i framtiden, i en stor industrilokal, göra om en bunker till en bostad eller flytta till villa. Min drivkraft har varit att skapa ett hem åt mig själv, sedan spelar det faktiskt inte så stor roll vad det är för möbler inuti. Det man behöver är kärlek, trygghet och ett hem.«
Text Tom Cehlin Magnusson
Foto Andy Liffner
Styling Thomas Lingsell
Alexander Söderqvist
ÅLDER 27 år. Gör Studerar och jobbar för att bli för skolechef. Tidigare arbetat med pedagogik och ledarskap och jämställdhetsfrågor.
BOR Tre rum och kök i Vega kvarteret i Vasastan.