Kika in i det unika arkitektritade huset i Vallastaden

Det var en gång en Jacob Faggot som noterade att svenska bönder hattade från landlott till landlott, kuskade mellan de bördigaste av tegar och som ansågs förbannade, tegar som var magra och fulla med stenbumlingar.

Så Jacob Faggot introducerade jordreformen. Storskiftet 1749. Det som resulterade i att lapptäcket försvann och ersattes av utvidgade åkrar och effektivare produktion. Och att den moderna svensken föddes. Individualisten. Han som aldrig för sitt liv skulle ställa sig i bostadskö i Vallastaden i Linköping.

–Idén är att återinföra de små tegarna, säger Björn Förstberg från kontoret i Malmö.

För ett år sedan startade han sitt arkitektkontor tillsammans med kursaren Mikael Ling. De huserar mitt i Malmö, på Västergatan, mitt-emot Malmö live, och nu tränger de ihop sig framför skajpskärmen för att synas och höras. Förstberg tar mest plats. Som sig bör.

– Det här huset har jag ritat åt min mamma, säger han.

– Tomten är bara 13 meter bred. Totalt 350 kvadrat. Så det är inte mer än någon meter till grannarna på vardera sidan.

Läs mer: Gammalt och nytt hemma hos Grandpas grundare – se alla bilder här

För sådan är Vallastaden. Tajt. Tajt som i Visby. Åtminstone när allt är klart. Någon gång i augusti nästa år är en bomässa tänkt att öppna, då ska 1 000 bostäder stå klara. Racerfart. För bara något år sedan var bibliotekarie Maria Grahns plåtvilla den enda byggnaden i hela området.

– Jag tänker på det där gamla huset i Metropolis, där den galne vetenskapsmannen bor, omringad av eleganta skyskrapor, säger Ling.

– Ja, eller på sura gamlingar som vägrar att sälja sin villa trots att staden runtomkring dem byggs för fullt, säger Förstberg.

House for mother uppvisar samma tjurskallighet. Här finns ingen som helst vilja att passa in.

– Om vi skulle kommentera fasadmaterialet, börjar Förstberg.

– Måste vi verkligen det? inflikar Ling skämtsamt.

– Jag ville använda få och enkla material för att inte uttrycket skulle bli för spretigt. Trä och betong föll sig naturligt. Och utvändigt letade jag efter ett material som skulle vara relativt underhållsfritt, så att inte min mor behövde gå runt och måla. Fast mest har det nog handlat om uttrycket, erkänner han.

– Det blanka lockade. Och så ville jag åt den där skuggverkan som korrigeringen ger. Profilen skapar fantastiska effekter. Och så tar huset färg av omgivningen. Det kommer att bli spännande framöver, nu är det ju byggarbetsplats runtomkring, men snart kommer häckar och gräsmattor och då färgas huset i smaragd.

En kameleont. Vars ena långsida glänser gyllene i soluppgången och den andra glänser gyllene i solnedgången. Särskilt som fasaderna är närmast slutna – det där med insyn är ett problem i så här tätbebyggda områden.

– Det är väldigt få fönster i fasaden, säger Ling. Många har fått uppfattningen att det är rätt mörkt där inne i plåtlådan. Men när man kommer in så ger det ett otroligt varmt intryck med allt trä. Och där är faktiskt förvånansvärt ljust.

Det mesta av ljuset hämtas från två stora söderfönster. Ljuset strålkastas in i vardagsrummet respektive ateljén (där Grahn har sin vävstol). Den dunkla hallen med väggar i svartlaserad plywood belyses av ett takfönster som också spänner över badrummet – en tilltagen luftspalt mellan ytter- och innerfönster eliminerar risken för kondens. En insmugen lanternin ger ljus till mezzaninplanet med alla dess täta rader av böcker.

– Egentligen rör det sig om två huskroppar, förskjutna i sidled. Jag ville få huset att framstå som så smalt som möjligt. Skala ner det. Och så tycker jag om rummen som uppstår.

Att det är en invecklad kompositionsövning han givit sig i kast med är tydligt. Det 135 kvadratmeter stora huset framstår som rymligt. Mycket tack vare sin tilltagna takhöjd – i ateljén är det närmare sju meter till nock – men framförallt genom de många rummen i rummen.

– Man kommer in vid sidan av en stuga i stugan, säger Förstberg.

Läs mer: De lämnade stan för lantlivet på Österlen – kika in

Ett mindre hus med sadeltak har ställts i det större huset med sadeltak. Som vore detta en villavariant av en rysk babusjkadocka.

Därifrån rör du dig genom ett dunkelt nålsöga mot ljuset och köket och vardagsrummet. Intrycket av byggarbetsplats tar du med dig. Materialen är no-nonsense, betong i golv, furuplywood och kvistiga furustommar i väggar och tak. Allt är blottlagt – betongfundament, fästbultar, skruvhuvuden – men något nedtonat i kyrksalens södra halva där allt målats vitt.

– Jag ville göra vissa delar av huset mer neutrala. Naturfärgad plywood överallt hade blivit lite för mycket.

– Och så ger det träet något att spela mot, adderar Ling.

Samma indelning görs i ateljén. Den ligger i grannvolymen, plåthuset bredvid. Och även här rör det sig om en snyggt regisserad sekvens; från hallen passerar du genom öppningen, hukar under det lågt satta mezzaninplanet, för att sedan skrida ut i rymden och ljuset och solvärmen och lukten av trä. Ateljén är omålad medan den norrliggande sovrumsdelen i två plan har doppats i vitfärg. Som en cigarett med filter.

– Från början fanns väl tanken att renodla funktionerna, göra en hus-

volym mer privat och en mer publik. Men riktigt så blev det inte.

På många sätt är den varierade planlösningen en direktöversättning av de kriterier som Linköping definierade inför Vallastadens uppstart. Man arrangerade en öppen arkitekttävling där man efterfrågade »brokighet«, »det oväntade«, »en möjlig experimentverkstad för framtidens samhällsbyggande«.

Arkitektkontoret Okidoki vann med Valla tegar, ett förslag som försökte återskapa de sociala och rumsliga kvaliteter som fanns i den oskiftade byn.

– Okidokis idé med stadsplanen var att bryta upp kvarteren i små tegar och att alla skulle ha entréer mot utsidan av kvarteret. Det skulle finnas en urbanare utsida och mer upplöst baksida.

Således är fasaden mot gångstråket och Smedstadsbäcken sluten så när som på ett sovrumsfönster. Sträng. Medan baksidan är vänligare, mer lekfull, öppnar sig mot söder. En liten trädgård har kilats in, liksom ett växthus. Dess korrugerade plastfasad har samma sinuskurva som plåten.

Här – i det som blir tomtens fjärde och minsta hus med sadeltak – ska Förstbergs mor driva sitt alldeles egna småskaliga jordbruk.

Och vid den här tiden nästa år, då tomaterna är som bäst, lär hon ha grannar att dela det med.

Vad skulle Jacob Faggot ha sagt om det?

Läs mer: Gammal skola helt omgjord och ute till försäljning – se bilderna

FÖRSTBERG LING

Björn Förstberg, Linköping, och Mikael Ling, Malmö, har följts åt i snart 15 år. De träffades på arkitekthögskolan i Lund. Efter examen fick de båda anställning hos designern och arkitekten Jonas Lindvall där Förstberg kom att fokusera mer på hus och Ling – som fostrats på sin fars snickeri – satsade

mer på möbler. Företaget Förstberg Ling startade de så i augusti 2015.

House for Mother är kontorets första realiserade verk.

Text: Mark Isitt  

Foto: Markus Linderoth