Jag kände liksom väldigt trygghet i gänget och sådär, så var det väldigt lätt tycker jag att prata om sig själv och så i det gänget.
Jag är ganska van tycker jag att jobba med mitt elände eller vad jag ska säga tillkortakommanden i mitt yrkes överhuvudtaget.
När jag skriver och målar och sådär så är jag ganska van vid att använda mig själv som material till det.
Så därför har jag liksom inget, nej det gör mig ingenting tycker jag att prata om det som är ganska privat.
Mediciner och alkohol ihop det gör ju att man blir personlighetsförändrad.
Jag fick ju sån här utbrott och jag slog sönder saker och var ute och sprang där i morgonrock i stan och jag skrek och bar mig åt.
Jag förvandlades till en riktig terrortyp.
Är man liksom beroende av de kemiska ämnen så blir ju hela livet så snedvridigt och sådär.
Nu är jag ju ändå den jag är, vaken på alla sätt både på gott och ont nästan.
Man får ju jobba med sig själv och komma ihåg vart man kommer ifrån och vad man har varit med om.
Och hela tiden tänka på att göra det bästa av sin situation och i sitt liv.
Det blir man ju aldrig färdig med utan det är ju ett arbete att vara människa och vara i livet.