Det jag tycker att man först ska göra är att våga fråga, att slå sig under den myten, att man inte tror att man inte ska våga.
Man kan förvärra situationen genom att fråga. Det är att visa att man bryr sig.
Och det är väl därför vi har ett sådant genomslag på Tjejzonen också, för att vi lyssnar utan att ha färdiga svar.
Och vi fyller lite gapet mellan det professionella som bupp och psykologer och så vidare.
För det är ett ganska stort steg att ta, även till kliniker om det är så.
Och däremellan så finns det jättemånga som bara vill ha någon som lyssnar.
Så våra samtal avslutas ganska ofta med att bara tack för att du lyssnar.
Och det kan man ju tycka låter lite banalt.
Men det är ju ganska enkelt.
Så ibland, vad ska man säga till en sån person som mår dåligt?
Ibland kan det vara bara att du ska lyssna.
Och lyssna klart utan att döma.
För det tror jag är lite vanligt att man gör.
Och speciellt som förälder, för då vill man ju gå in och fixa och hjälpa.
Men det är okej om man skiter ibland.
Det är okej, det är livet.
Men man är lite rädd för det lite perfekta.
Man ska alltid vara glad och alltid vara perfekt.
Och så funkar ju inte livet.
Så att finnas där helt enkelt.
Och våga fråga.
Man vågar fråga.
Det kan vara i form av en enkel, öppen fråga.
Och fråga, hur mår du?
Hur har du det just nu?
Och så får man ta det därefter.
Men generellt sett så är öppna frågor bättre än stängda frågor.