Det är en sån där små jingel.
Ja, hundra procent.
Det har jag alltid gjort.
Det är jättesvårt att...
Om nån känner igen en på stan så vill nån bara komma fram och säga hej.
Och jag inte känner den personen.
Då måste jag ändå vara såhär...
Jag kan inte bara... Vem är du?
För att den personen kanske tycker om mig.
Tycker om min musik, men inte vågar säga hej.
Eller inte vet vad den ska säga.
Och så får den en bild av mig som nån otrevlig...
Vem är du?
Och då kanske jag har förstört bilden av mig för den personen.
Och det är väl det som är jobbigt när man har en dålig dag.
Då orkar man ibland inte...
Man vill bara... Förlåt, jag...
Min polare som inte är känd kan gå in på Konsum och säga...
Jag tar gärna det där.
Vill du ha kvitto? Nej tack, det är bra.
Eller inte ens det. Nej, det är bra.
Men jag måste alltid vara såhär... Nej tack, det är bra.
Just för att det är så jag är uppfostrad.
Att man måste vara snäppetrevligare än vad man kanske...
Känner att man inte...
Eller förstår du vad jag menar?
Och just när man har en dålig dag så kan det vara jobbigt.
Att man kanske bara vill gråta.
Så kommer fans och bara... Åh, hej!
Och jag bara... Hej.
Åh, du vet.
Men då får man bara gå och ta sig igenom det.
Det finns värre saker.
Det är det man alltid måste påminna sig om.
Folk har det mycket värre.
Så då blir det så enkelt.
Och det kanske man inte ser utifrån.
Men vi har ju liksom...
Lika mycket som folk har gillat oss har ju folk hatat oss också.
Och tycker vi är överallt.
Jag kan ju inte hjälpa att...
Att min passion är att entertaina.
Och jobba inom kulturbranschen.
Där man syns mycket.
Och sen just hela det här med räkmackan.
Och hela den grejen att man inte har gjort någonting själv.
Såklart har man fått mycket gratis för att man har vuxit upp bakom en scen.
Men jag har ju också alltid behövt bevisa att jag faktiskt förtjänar att stå där.
Och det var ju mest jobbigt under tonåren.
Eftersom att då hade jag inte börjat släppa musik.
Och ingen visste vad jag var duktig på.
De kommer bara ihåg en för att man var med i en musikal.
De såklart inte. De gick och såg den musikalen.
Så jag visste att det skulle ta år innan folk kanske insåg vad man jobbar med.
Och vad man faktiskt gör.
Sen när Valkens Värld kom med.
Som är ett TV-program som morsan och Bianca gör.
Som man har varit med i ibland.
Då var jag i tonåren när det började spelas in.
Och hade inte superlust att vara med och filma.
Men jag bodde ju hemma och jag bodde under min morsas tak.
Så jag kunde inte säga så mycket.
Och då var jag rätt såhär.
Jag ville bara vara själv och inte bli filmad.
Men de filmade och då blev jag liksom.
Jag vill inte vara med.
Och sen när jag väl var med så var jag bara trött på att de skulle filma.
Och att mamma och Bianca skulle vara roliga.
Men det här samtalsämnet pratar vi ju inte om under middagen.
Och då blev det väl såhär.
Det var den enda gången jag syntes.
Och det var en skitunge som bara var otrevlig.
Och liksom inte var med och var rolig.
Och det var ju för att jag inte kände att jag ville bli filmad så.
Så det var väl det som också såhär.
Att folk fick en fel bild av en.
Jag är inte otrevlig skulle jag vilja säga.
Jag är inte liksom.
Jag skulle inte vara sån.
Sen absolut kan jag vara det mot min familj.
Det ska man kunna få vara.
Men just att folk liksom under många år är såhär.
Oj du var mycket trevligare än vad jag trodde.
Att alla har alltid en uppfattning om dig innan du ens har träffat en.
Och det är väl det som har varit just såhär.
Jag har aldrig någon aning om vad folk tycker om en innan jag lär känna den.
Så på krogen framförallt är det ju svårt att liksom sådär.
Ja men där kan alltid komma någon.
Tja! Hej hej!
Jag måste alltid vara liksom.
För det kanske finns någon som har en bild av mig som en dryg jävel.
Och då måste jag visa den att jag är inte dryg.
Men.
Men min storebror han är såhär.
Vet du vad folk skiter i det.
Folk kommer alltid tycka.
Det finns alltid folk som kommer att hata dig.
Eller tycka jag är illa.
Men jag har alltid varit såhär. Nej!
Nej! Det ska inte behöva finnas.
Man ska kunna få.
Få bevisa sig själv att jag inte är en skitstövel.
Eller jag är inte dryg eller oskön.
Så ja. Det är svårt.
Jo. Jag har gått till en psykolog för att prata om det här.
Nej men såklart man blir det.
Men jag har liksom haft så sedan jag var liten.
Jag vet inget annat liksom.
Det är bara någonting som finns i min vardag.
Som jag alltid bearbetar och jobbar på.
Och egentligen sådär.
Jag har det ansvaret.
Det finns barn, vuxna, ungdomar, äldre.
Som beundrar en och ser upp till en.
Som hatar en.
Och alla dem måste få liksom.
Dem som beundrar en måste få se att jag är sån också.
Privat.
Och inte bara på tv.
Och dem som inte tycker om en måste förstå att.
Jag är inte så som du tror jag är på tv.
Utan så här är jag.
I verkligheten.
Så det beror på vilka program dem tittar på.
Dem som inte tycker om mig då vet jag att okej.
Då har du kollat på Arjas nyckel.
Jag var ju rätt mobbad i skolan.
Men inte mobbad så att dem var på mig.
Och kallade mig elaka saker.
Utan snarare mer att man blev utfryst.
Jag hade liksom.
Jag hade inga vänner.
Jag hade en kompis i parallellklassen tror jag.
Morsan gick upp på krismöte med rektorn.
För att Benjamin spelade inte fotboll med killarna.
Han var på andra sidan.
Och sjöng och uppträdde för mathanterna.
Där tänkte inte jag kanske som andra barn.
Jag vet att är man utfryst.
Så vanligtvis kanske man känner sig ensam.
Och känner vad är det som är fel på mig.
Men jag kände alltid.
Vad är det dem inte fattar.
Jag såg aldrig att det var fel på mig.
För att allt som jag var.
Fick jag inspireras från.
Mina föräldrar.
Eller min mammas kollegor på teatern.
Där var ju alla.
Dem klädde ut sig och var skådisar och sjöng.
Och där var jag på helgerna och hängde med dem.
Hängde med vuxna.
Det var ju vuxna människor.
Så det är ju inget konstigt att man gör så.
Men dem här ungdomarna.
Eller dem här nio till tolvåringarna.
Som tyckte det var skithöntigt.
Jag tyckte bara att det var dem som inte hade fattat det.
Men det är ju inte så lätt att tänka så.
När man är åtta år.
Det kanske bara var jag.
Och samma sak där.
Så får man nog säga det till den unga flickan.
Eller pojken.
Som känner sig utfryst eller mobbad.
Det är inget fel på dig.
Och det är inget fel på dem heller.
Dem är unga.
Det är en fas dem går igenom.
Men dem kommer fatta så småningom.
Att du bara var dig själv.
Och vara hellre dig själv.
Hela tiden.
Än att försöka vara någon annan.
För deras skull.
Jag får mest kärlek.
Min syster får otroligt mycket hat.
Jag brukar säga det.
Hon kan inte ens skriva god morgon klockan halva elva.
Utan att folk bara.
Det är lunchtid.
Dem ska alltid ha något att hacka på.
Det är för att hon säger mycket det hon tycker.
Och så.
Jag tycker att hon inte förtjänar det.
Hon mår inte bra det kan jag säga.
Hon har väldigt svårt.
Att ta till sig kritik.
Eller att någon säger till henne.
Som det.
Vad fan har du gjort med håret?
Hon tar det väldigt personligt.
Där är jag lite bättre än henne.
Men jag är likadan.
Vår storbror är bäst.
Han är skit i dem.
Men jag är väldigt.
Bianca tror jag.
Hon vill nog.
Försvara sig och skriva.
Och argumentera emot.
Hon vill försvara sig.
Min bror är skit i det.
Och jag är bara blocka.
Jag tar bort dem så.
Vissa tycker att dem får som dem vill.
För mig är det bara.
Jag skiter i vad dem får.
Så länge jag inte ser dem.
Så kommer dem inte påverka min dag.
Så fort jag ser dem.
Det kan vara.
Det kan vara en kommentar som.
Gud vilken ful bild.
Du har ingenting med min instagram att göra.
Om du ska skriva en negativ kommentar.
Jag tror det är.
Istället för att man ska gå in och debattera.
Om den personen valt att skriva en negativ kommentar.
Den kommer att stå på sig.
Det är ingen idé att försöka förändra dens synpunkt.
Utan träffar den i verkligheten sen.
Det är en annan femma.
Så länge du är dig själv då.
Vilket jag förhoppningsvis är trevlig.
Så kommer den personen ändå.
Ändra sin åsikt så småningom.
Men att hålla på och argumentera mot instagram.
Där du har en skärm.
Du kan vara vem fan du vill.
Och skriva elaka grejer.
Då bara blockera dem.
Nej.
Du.
Jag släpper ju en svensk platta.
Nu.
Vilket inte var tanken.
Jag har alltid velat släppa en svensk platta.
Men jag har tänkt att jag ska göra det när jag är 30-40 år.
Jag har skrivit mycket svenska låtar.
Men de är väldigt gammaldags.
Skrivna, visor.
Väldigt inspirerade från Monica Zetterlund.
Ted Gärdestad, Lisa Nilsson.
Maros Gokkos.
Så jag har alltid haft fokus på engelskan.
Jag har två osläppta album på engelska.
Som är nästan helt klara.
Och så kom coronan.
Och så kom så mycket bättre.
Jag började tolka.
Jag gjorde långsamt farväl på engelska.
Sen så testade jag att skriva på svenska.
För att se.
Och så blev det så här.
Det blir mycket bättre på svenska.
Och sen när vi började se.
Okej vänta vi kan inte åka till Los Angeles.
Jag kan inte åka till Frankrike.
Där min senaste låt började bubbla på radio.
Och så pratade jag med min skivbolagschef Ola.
Och han sa.
Men du den här svenska plattan du har pratat om.
Du vill inte göra den nu.
Och jag var så här.
Nej jag ska göra den när jag är gammal.
Så pratade vi om det.
Och jag var så här.
Om jag får göra en svensk platta på mitt sätt.
Där jag inte behöver tänka på radio.
Eller vad folk lyssnar på idag.
Då kan jag nog tänka mig att göra det.
Så jag började.
Plocka upp de här gamla låtarna.
Jag skrev en låt.
När jag var.
Tretton tror jag.
Med min morbror.
Som är med på plattan.
Och.
När jag väl började skriva mer.
Så hittade jag.
Det blir nästan som.
Min första platta heter Identification.
Och var.
En blandning av.
Storys från mitt liv.
Kärlek, familj, vänner.
Och det här blir egentligen samma sak.
Men mycket.
Mer personligt.
Där det är mycket mer detaljerat.
Och mina bästa polare.
När vi var unga.
Eller också.
Lite mer skrivet som man gjorde förr i tiden, man skriver det som lite mer sådär, vad heter det, man målar det i färger.
Alltså jag har något som jag tycker väldigt mycket om som är lite som en visa, eller jag sjunger om saker som hände när jag var liten och så.
Så det blir väl som identification fast på svenska i ett 70-80-talsland.
Och jag tror man aldrig har hört mig skriva och sjunga på det här sättet som jag gör på plattan.
Och det är en platta som jag är så sjukt stolt över och har verkligen fått fria händer att göra precis vad jag vill.
Så jag ser fram emot jättemycket till den här plattan, mer än vad jag ser fram emot 2021 nästan.
Vad är det som är det mesta för dig?
Jag skulle nog säga att det mesta är för mitt liv, allting tror jag.
Sen är det ju liksom, vad ska jag tänka om vad låten är?
Jag är ju en sån där som gillar att skriva om låtar till mitt framtida jag, för jag har en sån väldigt tydlig bild av vart jag vill och så.
Så det finns en låt som handlar om, som jag egentligen ska sjunga när jag är 40 år, men som jag har skrivit nu för att jag alltid har varit lite lillgammal.
Och den låten handlar egentligen om när jag har blivit äldre och fått uppleva saker.
Men det var lite som happiness skrev jag också.
Jag mådde ju inte så dåligt att psykisk ohälsa inte gav Eurovision nej.
Men det blev så tydligt när jag skrev den att tänk om man känner såhär när man är 40 år och man turnerar världen runt och man bara spenderar dagarna på hotellrum och saknar sin familj.
Det är ju inte det här som är lycka.
Så lite så har processen gått när jag skrivit plattan också.
Det gör jag absolut.
Jag är en sån där som i grund och botten tycker hellre om att sitta med mina vänner runt ett middagsbord en hel natt och bara dricka vin och äta god mat.
Än att stå på spybar och bara dansa.
Det är skithäftigt.
Det är roligt att få vara med från början.
Jag bodde ju hos Jakob och Melina som är mina bästa vänner som nu har fått barn.
Som jag ligger utför till.
Jag var ju med från att hon blev gravid.
Och bara va?
Nu vet jag till min framtida flickvän att jag har levt med en gravid kvinna.
Så jag vet hur det är.
Jag vet hur man ska vara.
Vilket är skönt.
Men det är bara häftigt att få vara med och se varje dag hur en liten tjej blir.
Bara se hur hon börjar titta på saker och härma en.
Snart kommer hon ju börja prata om kanske ett halvår.
Och bara kul att få vara med och se någons första steg.
Jag kommer ihåg min lillebror.
Jag var ju med när han föddes.
Men då var jag nio år.
Det var inte lika.
Då hade man så mycket själv.
Han var en lillebror som var världens sötaste.
Men det var inte så mycket mer.
Men här får man verkligen vara med.
Åh gud nu har hon börjat göra sådär.
Och man tänker ju på när hon blir 18 år.
Man bara har bra ben.
Min kommer här.
Min present.
Så det är lite kul.
Undertextning.nu