Jag tror att grunden är att jag alltid har varit kreativ, senast jag var liten.
Jag utväxte ju bara med en pappa och min syster och vi var ofta hos vår farmor som bodde i ett gammalt hus och vi fick leka med allt.
Alla helskade bara grejer, det var inga begränsningar liksom.
Och så hade vi inget lim, okej men du tar du vatten och mjöl och så gör du så här.
Och farmor hade det ganska fattigt, så det var kreativ lek.
Och sen så var vi med hos vår fasta och hon bodde i Lund och det var också så här kreativt och hon hade inga barn, hon var sån.
Vad ska jag göra med det? Vi får gå till kulturen i Lund.
Hon gillade ju inte lekplatser, så vi var där bland husen och där lekte vi.
Jag var det enda barnet med bruna samhällsbyxor som var sju år och sen så köpte jag en bordåfärgad samhällsväska när jag var åtta.
Så jag vet så här, du vet, fick man pengar och skulle åka och handla någonting, då köpte jag en grej som jag ville ha, som kanske var helt opraktisk.
Jag hade sådana röda peterpanströvlar när det var sån slaskig vinter i Skåne, för det ville jag ha.
Jag och min pappa startade en cowboybar ute på landet, det var jag 23, och då fick jag inreda den.
Det var en gammal lada som gjordes av American Steakhouse och vi var supertidiga med burgers och allt det där, och Linedance hade vi.
De kom från hela Skåne till vår lada.
Och jag tror att då bara insåg jag, så innan dess hade jag inrett några lägenheter, att shit, jag kan ju detta.
Det här är ju skitkul.
Och sen så, när jag träffade Bill i samma väva och vi köpte vårt hus, och då tänkte jag, fan det här kan jag också.
Och då frågade mäklaren mig, men Marie, ska inte du? Jo, men jag kan nog bli en stalist.
Jo, men jag blir det. Och så började jag så.
Och så gjorde vi fler hus, vi köpte en gammal kyrka, och sedan så blev jag grossist, startade en grossistföretag och startade butik.
Så jag har hela tiden haft någon form av inre kompass på att jag vill dit, det här är ball, och så har jag experimenterat.