Hemma hos arkitekten möts Sydostasien och modern skånelänga
Arkitekten Christine Nibér lämnade Hongkong för att hjälpa sin sjuke far i Sverige. Samtidigt tog hon sig ensam an ett nedgånget hus på Österlen. Ett perfekt tillfälle att fördjupa sina kunskaper – i allt från material till byggteknik – och samtidigt låta sin fars pragmatiska och ekonomiska tänkande möta hennes eget estetiska driv
När Christine Nibérs far fick diagnosen Parkinson förändrades allt. Redan som ung hade hon förundrats över sin fars skicklighet som byggnadsingenjör, flitigt anlitad världen över och med en instinktiv förmåga att göra ekonomiskt kloka val. Nu blev det en påminnelse om att tiden med honom var begränsad. »Jag förstod att det var nu eller aldrig«, berättar Christine. »Jag ville ta vara på den tid vi hade kvar tillsammans och skapa något som skulle betyda något för oss båda. Och inte minst lära mig så mycket jag kunde av honom.«
Så föddes idén om ett hus i Skåne. Huset, som ligger i det lilla samhället Rönnebröd på Österlen, valdes inte för sin charm eller omedelbara lockelse, utan som en plats för lärande och skapande.
För Christine, som är arkitekt, var det ett tillfälle att skaffa sig mer praktisk kunskap – från material till byggteknik – och samtidigt låta sin fars pragmatiska och ekonomiska tänkande möta hennes eget estetiska driv. Eftersom hon bodde i Asien hade hon ingen möjlighet att besöka huset på plats. I stället förlitade hon sig på sitt arkitektoniska öga och sin erfarenhet när hon noggrant studerade bostadsannonsens bilder och beslutade att köpa huset osett. När hon återvände till Sverige möttes hon av en fastighet som många andra kanske skulle ha avfärdat. »I ärlighetens namn såg huset hemskt ut«, minns Christine. »Men jag kände ändå direkt att ›det här kommer bli bra‹.«
Hennes far var däremot inte lika övertygad. »Han sa direkt att jag borde jämna det med marken. Han menade att det skulle bli både enklare och billigare för mig att bygga nytt. Men jag har svårt att riva byggnader – för mig handlar det om att bevara den gamla själen.«
Vid Residence besök, en vindstilla dag då solen silar genom skogarna och speglar sig i den nyanlagda dammen, är det svårt att föreställa sig att detta en gång var ett förfallet hus. Det är först när Christine senare visar bilder från totalrenoveringen, noggrant samlade i ett fotoalbum, som förvandlingen blir tydlig.
Christine Nibér
Ålder: 45 år.
Bor: Bostadshus med tillhörande gästhus i Rönnebröd, Skåne
Aktuell med: Inredningsuppdrag för Talldungen, ett skånskt gårdshotell känt för sin gastronomi, samt ett projekt i Piemonte som fokuserar på ett nytt boendekoncept med gemenskap och hållbarhet i centrum.
Skånelängan möter Sydostasien
När man närmar sig Christines ställe möts besökaren först av gästhuset, en vitputsad byggnad med synliga träbjälkar. En halvmåneformad stentrappa leder till en mörkröd dörr. Runt knuten hörs hönsen klucka lågmält, som om de hälsar besökare välkomna. Från innergården stiger man in genom en glasdörr till Christines hem och möts av ett stort rum som är öppet till nock. Köket, med en stor köksö i rostfritt stål, ligger till höger. I rummets mitt står ett middagsbord. Till vänster breder vardagsrummet ut sig, där en öppen spis har byggts in i den putsade trappan som leder till ovanvåningen, där sovrummet skymtar. Rummets planlösning balanserar den traditionella Skånelängans proportioner med moderna behov, men här finns också tydliga influenser från Christines fem år i Sydostasien.
Arkitekten Geoffrey Bawa, känd som en av grundarna av ›tropical modernism‹, inspirerade utformningen av huset – särskilt de stora fönsterpartierna som suddar ut gränsen mellan inne och ute. Varje funktion i rummet – kök, matsal och vardagsrum – har fått ett eget fönsterparti mot söder, med en utsikt som blir som en tavla. Genom att man undviker att placera fasta möbler mot ytterväggarna förstärks rummets luftiga och monumentala känsla.
Köket utgörs av en rostfri kub, noggrant centrerad för att skapa en plats för matlagning och gemenskap. Från köksön löper siktlinjerna genom vardagsrummets mitt, vidare mot ängarna och naturdammen. Även badrummet reflekterar Christines inspiration från Asien. Här finns en yta för tvagning som för tankarna till ett japanskt onsen. Det överdimensionerade nedsänkta badkaret i microcement är inbyggt i det råa betonggolvet och skapar en atmosfär av ro och omsorg likt den hon upplevt på asiatiska resorter. »För mig har huset varit en övning i att, som arkitekt, våga kavla upp ärmarna och handgripligen lära mig grunderna. Men också att arbeta med en begränsad budget och göra det bästa av vad som står till buds«, säger Christine.
Pappa fanns med som mentor
Under renoveringen tog Christine en aktiv roll i själva byggandet. Hon flyttade in i huset under projektets gång och bodde i ett enkelt rum mitt i byggstöket. Att vara på plats dagligen gav henne en unik insikt i processen. »Jag var med hela vägen, från att mura väggar till att putsa dem själv. Det var otroligt lärorikt att vara så hands-on och verkligen förstå hur lång tid allt tar och vad olika lösningar kräver«, säger hon.
För trappan till övervåningen hade Christine först tänkt sig en gjuten design. Efter diskussioner med fadern blev det i stället en trappa byggd i block som putsades i efterhand. »Det sparade både tid och pengar, samtidigt som det blev ett estetiskt hållbart resultat«, säger Christine.
Golvet i det stora rummet är ett annat exempel. Ett polerat betonggolv hade varit ett självklart val för många, men Christine valde att lämna ytan rå. »Jag ville att materialen skulle få tala för sig själva. Det här var ett praktiskt beslut som också har blivit en del av husets karaktär«, säger hon.
Samtidigt som Christine befann sig mitt i byggdammet fanns hennes far med som en mentor, ofta via video. När hon stötte på problem vände hon sig till honom för råd. Sommaren 2022 stod huset i Rönnebröd klart. Efter två års intensivt arbete hann Christine Nibér visa det för sin pappa, bara två veckor innan han gick bort. »Det var oerhört värdefullt att han fick se det färdigt. Han var stolt över vad jag hade skapat, även om han nog skulle ha valt andra lösningar för vissa saker«, säger Christine.
Ville förverkliga sin egen vision
Christines uppväxt präglades av livet i starkt kontrasterande miljöer. Född i skånska Bjärred och under uppväxten bosatt i Jordanien, Turkiet och Saudiarabien, fick hon tidigt uppleva olika kulturer. Som yngsta barnet i en familj där pappan var byggnadsingenjör och mamman arbetade med stadsplanering, men med en stark konstnärlig ådra, väcktes tidigt hennes intresse för att skapa och förstå miljöer. Hemmet fylldes av diskussioner där pappans mer pragmatiska syn mötte mammans estetiska kreativa idéer – samtal som kom att forma Christines eget sätt att tänka.
Tillbaka i Sverige valde Christine att börja studera grafisk design på Forsbergs skola. Hon insåg dock snart att hon ville arbeta i större skala och skapa upplevelser som berörde mer än bara det visuella. Det ledde henne till arkitektutbildningen i Lund, där hon kom i kontakt med allt från stadsplanering i Montpellier till innovativa boendelösningar på Mars i samarbete med Nasa i Houston. Efter examen började Christine arbeta med detaljhandel och koncept, bland annat på Stockholmbyrån Boys don’t cry och sedan på H&M. På H&M spelade hon en central roll i att skapa flaggskeppsbutiker för nya marknader, med projekt som sträckte sig från Fifth Avenue i New York till Seoul och Mexiko City.
Flytten till Hongkong ledde till nya möjligheter, där hon först fortsatte med globala projekt för H&M och senare tog sig an att utveckla butikskoncept för ett lokalt varumärke med ambitiösa expansionsplaner i Asien. Under 2020, det år då hennes far blev sjukare, tog Christine ett avgörande beslut: att lämna storstadslivet bakom sig. Efter ett decennium av internationella uppdrag, där fokus ofta låg på att förverkliga andras visioner, kände hon att det var dags att rikta energin inåt och skapa något som var helt hennes eget – både professionellt och privat. »Det kändes som rätt tidpunkt. Jag ville testa vad jag kunde åstadkomma på egen hand«, berättar hon.
Christine arbetar i dag både nationellt och internationellt med två huvudsakliga inriktningar. Det första är konceptutveckling inom detaljhandel, där hon skapar visuella och funktionella butiksmiljöer som speglar varumärkens kärna. Det andra är klassiska arkitekturuppdrag, där hon ritar nya hus, utvecklar inredningar och tar sig an renoveringsprojekt. Under 2025 fortsätter hon sitt samarbete med Talldungen, det välkända skånska gårdshotellet, där hon ser över inredningen för att låta den spegla samma omsorg och kvalitet som genomsyrar köket. »Vi vill att känslan och nivån som genomsyrar maten och drycken även ska speglas i vartenda hotellrum, men utan att fastna i det uttjatade konceptet av ett boutiquehotell«, säger Christine.
En paus från vardagen
Framöver blickar Christine mot italienska Piemonte där hon, tillsammans med sin kompanjon, planerar ett ambitiöst projekt som bygger vidare på lärdomarna från huset i Rönnebröd. Tanken är att skapa ett community där människor möts i en miljö som främjar kreativitet och gemenskap. Visionen kretsar kring ett större hus med flera lägenheter och mindre hus som kombinerar privat ägande och uthyrning – en hybrid mellan andelsboende och hotell – utformat för att ge en hållbar ekonomisk modell. Att bosätta sig på landet som ensam kvinna är ett val som förvånade många av hennes vänner. För Christine var det både ett personligt och professionellt steg. »Jag ville skapa en tillvaro som var min egen, där jag kunde arbeta och samtidigt finna balans i livet.«
Gästhuset, som går under namnet Jacques with crew, blev en beståndsdel i balansen. Ursprungligen var det en praktisk lösning för ekonomisk avkastning, men det kom snart att spela en större roll. »Gästhuset är ämnat både för mina vänner och för betalande hyresgäster. Det har blivit ett sätt att hålla kvar det sociala, även när jag valt att leva ensam på landet.«
Hon beskriver hur gästerna välkomnas av en lugn och harmonisk miljö, där material och färger är nedtonade för att skapa ett stilla lugn. Samtidigt blir de också en del av den lantliga vardagen. De kan plocka ägg från hönsen, bada i dammen eller njuta av lantlivet. För Christine handlar det om att ge sina gäster en paus från vardagen, en chans att uppleva ett liv som många aldrig kommer i närheten av. För dem som följt Christine på Instagram är det svårt att missa gårdens mest säregna detalj – eller snarare invånare.
Tuppen Jacques, en stolt figur som rör sig lika hemtamt i huset som på gårdsplanen, är nästan lika känd som huset självt. Han är ofta med på bild och har blivit en älskad – om än något otippad – del av Christines varumärke. »Jag var orolig i början för att tuppen skulle väcka gästerna vid gryningen. Men de verkar snarare tycka att han är charmig. Han går runt som om han äger stället och har nästan blivit en del av upplevelsen«, säger Christine med ett skratt.
