Hygge i London med Covet Noir

0:32

Efter reklamen: Hemma Hos: Hygge I London med Covet Noir

(0:32)

Heltäckningsmatta i badrummet, romantiska lampskärmar, Morris-tapeter och Chesterfieldsoffor, vatten-ledningar med hemligt liv och dragiga fönster … Vi vet väl alla hur engelsk inredning ser ut? »Ja, det stämmer fortfarande i vissa hem«, skrattar Maria Lindgren, som tillsammans med Adele Lonergan driver inredningsstudion Covet Noir i London. Studion har genomfört en imponerande mängd inredningsprojekt som med elegant skärpa, tidlös stil och spännande övertoner i möbler och konsthantverk har tagit upp kampen med Englands blomstrande, idylliska inredningsvärld.

»Den typiskt engelska detaljeringen finns kvar och det är också många exklusiva projekt som utförs på det viset. Men i dag är det definitivt vanligare här med mer modern, skandinavisk stil«, säger Maria. »Våra klienter vill inte ha kall minimalism, utan varmt och ombonat. Det pratas mycket om ›hygge‹ i London, det bekväma och välkomnade«, säger Adele Lonergan. Brittisk inredning har haft sina berömda förnyare, som Terence Conran på 1960-talet och Tricia Guild under 1980 och 90-talen. John Pawson är minimalisten som både förtjuste och förfärade med sina asketiska inredningar i tidigt 00-tal. Där skapades en ny standard och alternativ. Ikea präglar också många engelska hem med sin folkliga modernism. Lyxigare inredningar är i dag en mix av internationell »Scan­di­navian style« med adderad mjukhet och närvaro i möbler och högklassiga material, gärna med en stilmässig twist.

Moderna Mallorca av paret Du Rietz

Ett bekvämt Londonhem

Ett av Covet Noirs favoritprojekt är denna 80-kvadratmeter stora lägenhet i ett georgianskt hus med privat innergård i en lummig del av South Kensington, med tio minuters promenad till Victoria & Albert-museet och Hyde Park. Klienten var en kvinna i techbranschen, tidigare bosatt utomlands, som ville ha ett bekvämt Londonhem. »Faktiskt hennes första egna hem«, säger Maria. Budgeten var generös och studion fick fria tyglar, ett drömuppdrag för Maria och Adele.

Det mesta i lägenheten hade byggts om och renoverats ända sedan 1930-talet och fram till 1970-tal. Det var en fuskbyggd röra. Ljusgula tapeter med magnoliamönster, ett hopplock av möbler och ett uselt kök med dålig förvaring. Badrummet var kaklat med travertin, visserligen mycket inne just nu, men det var sunkigt och mörkt med flera olika golvnivåer. Projektet krävde många praktiska funderingar. »Var gömmer vi vattenpumpen, säkerhetssystemen och AC:n?« Taken var sänkta. Maria berättar om den fantastiska känslan att öppna dem och hitta ytterligare två meter i takhöjd. Nu är den svindlande 4,5 meter. »Vi hittade originaldetaljer där uppe och kunde tillverka kopior av till exempel takstuckatur som vi använde i resten av lägenheten.«

Många av Covet Noirs projekt utförs i äldre, »listade« hus, skyddade av stenhårda bevaranderegler som förhindrar att byggnaderna tappar i karaktär eller förlorar sin historiska kontext. Även all fast inredning är skyddad. Studion arbetar med ett nätverk av experter och tar fram detaljer som rimmar med byggnadernas stil. Covet Noir fick lov att uppföra nya väggstuckaturer, socklar och takrosor. »Kommunens tjänstemän påpekade ändå att vissa sorters takrosor inte fick förekomma i vissa rum.« Så petiga kan skyddsreglerna vara. Allting tar lång tid.

För att skapa atmosfärer och djupare känsla i inredningarna använder Covet Noir ofta antikviteter. »I ljusa och neutrala projekt i gamla byggnader är det viktigt att blanda in äldre föremål. För oss måste avslappnad lyx kunna levas i, njutas av och användas varje dag. Därför undviker vi alltför stela eller matchande möbler och väljer i stället en blandning av olika tidsstilar för att skapa en mer kurerad känsla.« Adele och Maria söker i antikvitetsaffärer i London, bland annat på Church Street och Lillie Road, men också på marknader utanför storstaden, ofta i landskapet The Cotswolds uppåt Oxford, där det finns en by med massvis av antikvitetsaffärer. »Vi åker gärna ut och kikar i butikerna där vi kan hitta gömda saker i magasinen.« Efter Brexit är det svårare att hitta bra antikviteter, det finns inte lika mycket på lager. Många möbler fastnar i Frankrike, speciellt i Paris, dit de bägge åker på spaningar.

Covet Noirs tilltal är ingen trendig konstruktion, utan helt enkelt den inredningsstil de själva gillar. »Vi inreder som om vi själva skulle bo i miljöerna, med ljusa, varma material, äldre saker och mjukare toner«, säger Maria Lindgren. Miljöerna är stiliga, men de är inga scenbyggen, utan grundade i förståndighet. Elegansen ska fungera i det vanliga livet. Maria Lindgren är studions funktionalist, i ordets rätta bemärkelse. Hennes första jobb i London var hos en fastighetsutvecklare som arbetade med påkostade takvåningar i James Bond-stil. Hon var ny och ensam tjej på en arbetsplats med hundra manliga hantverkare. »Det tog lite tid, men snart accepterade de mig och det jag kunde och började dela med sig av sina hantverk och yrken. Jag lärde mig massor om material, hur processer fungerar och i vilken ordning saker ska fixas.«

Maria och Adele jobbar tätt ihop, men det går ändå att särskilja dem en smula. Maria är den mer praktiskt lagda. Hon tänker och planerar designen under konceptfasen, grunnar på konstruktioner och processer. Adele är utbildad i konsthistoria och inredningsdesign och fokuserar på möbleringen och valet av konst. När de får ett uppdrag sätter de sig tillsammans och känner efter. »Tycker vi om det här? Vi känner snabbt vilka projekt som kan bli intressanta. Med åren blir det också lättare att lita på vår intuition och säga nej om det inte känns rätt.«

Drömmen om ett svenskt projekt

Maria Lindgren är uppväxt i Knivsta utanför Uppsala och var tidigt intresserad av inredning. »Jag har alltid varit kreativ och brytt mig om mitt rum och ville ha det fint omkring mig. Jag målade om mitt rum hela tiden, byggde möbelmodeller och inredde åt mina föräldrar«, berättar hon. När hon så småningom ville utbilda sig till inredare fanns ingen passande svensk skola, utan hon sökte sig till University of the Arts i London och blev kvar i stan. Det är 16 år sedan. I dag bor hon i Richmond i västra London med sin man, lille sonen Oliver och två hundar. Adele Lonergan är uppvuxen i Redbridge i nordöstra London. Hon växte upp med galleribesök och museer, blev tidigt arkitektur- och designintresserad. Hon läste konsthistoria i tre år på universitetet i York och sedan ett år inredning i London.»Den engelska estetiken inspirererar mig. Det är ganska unikt att verkligen vara från London och arbeta med inredning. Många inom design kommer annars från Europa och andra världsdelar.« Hon fick arbete på en liten Notting Hill-byrå med uppdrag i London och New York. Adele bor i Stockwell i södra London och ska just börja inreda sin egen lägenhet.

De bägge träffades på en studio som främst arbetade med krogar och restauranger. Det var ganska vågade inredningar, men de bägge kunde ändå utveckla sin gemensamma stil i en rad privata uppdrag. Så växte Covet Noirs tilltal fram och de bägge bestämde sig för att starta eget. I dag har byrån fyra anställda utöver Maria och Adele. »Vi behöver inte växa mer just nu, är nöjda med storleken och vill inte tappa kontakten med kunderna och verksamheten«, säger Adele. Kontoret ligger välplacerat i Chelsea. Uppdragen kommer också från klienter i stadens välbärgade kvarter: Kensington, Notting Hill, Belgravia och Mayfair. En önskan är uppdrag i Sverige.»Ett svenskt projekt vore en dröm«, säger Maria som håller koll på den svenska marknaden. »Stockholm har många vackra byggnader«, säger hon längtansfullt. Vem vet, snart kanske det dyker upp något lovande? Och namnet Covet Noir? Att åtrå och längta efter något svart. Vad betyder det? »Vi har alltid en mörk eller svart accent i våra projekt.« Det är inredningarnas lite mystiska kärna som ger en extra dimension, en överraskning, som ljuskronan i Kensingtonlyan: en mörk intrikat materialrymd i stället för en glittrig glaskrona. Ett excentriskt tillägg, det är Covet Noir.

Enkelhetens triumf av Fabel arkitektur