Mark Isitt om Arkitektritade Huset – utan el och vatten

1:46

Efter reklamen: Kika in i arkitektritade huset – utan el och vatten

(1:46)

Buster Delin hör till den svenska arkitekturnoblessen. Det är det inte många i branschen som vet. De som känner till honom känner honom sannolikt som Beckmansutbildad inredare och produktformgivare som ritade en del uppseendeväckande klädbutiker och reklamkontor i början av seklet.

På den tiden då glasfibernamn som Eero Saarinen och Yrjö Kukkapuro avfärdades som retrofuturistiska – »Beam me up, Scotty!« – men Delin såg dem som vi ser dem i dag, som konstnärliga pionjärer, fyndade deras möbler på auktion och tryfferade sina ofta mjölkvita, futuristiska interiörer med deras skulpturala pjäser.

Dagdrömmen på Dalarö – inredd av stylisten Pella Hedeby

Villa Delin beställdes 1966

En estetik som då ansågs udda i flisiga Sverige, i kvistiga Skandinavien. Och därmed också helt i linje med hans uppväxt i ett av svensk modernisms mest egensinniga portalverk.

Villa Delin ligger i Djursholm och beställdes 1966 av Busters föräldrar, Ethel och Anders. Arkitekt var Léonie Geisendorf och har du aldrig hört talas om henne så är det inte så konstigt för hon fick nästan ingenting byggt, Villa Delin är hennes kanske mest helgjutna verk – modigare än radhusen i Bagarmossen, mer personligt än Sankt Görans gymnasium på Kungsholmen.

Léonie Geisendorf influerar Delin i dag

»Jag är inspirerad av hennes formspråk och hennes integritet, men jag försöker vara mer följsam i mitt förhållningssätt till kund«, säger Buster Delin där han sitter i bostaden på Odengatan i Stockholm. Precis som Geisendorf driver han kontoret hemifrån.

Han har inte själv något minne av den nu avlidna mästerarkitekten, han var bara tre år när huset stod klart 1970, men han känner väl till hennes beryktade temperament. »Hon uppfattades som tvär och kunde vara mycket bestämd. Jag är inte alls samma sorts person som hon.«

Titta in i fantastiska huset som Mark Isitt älskar– ritat av studenter

Snarare hennes motsats. Inte estetiskt – Delin delar Geisendorfs vurm för Le Corbusier och den tidiga modernismen – men till kynnet och, inte minst, karriär. För medan Geisendorf rivstartade, praktiserade hos Corbu som 23-åring, ritade nästan samtliga sina verk före hon fyllt 50, har 54-årige Delin lärt sig yrket hus för hus, successivt utvecklat en förståelse för konstruktion och hållfasthet och allt det där man inte lär sig på en renodlad designlinje.

Buster Delin om inredningsarkitektur

»Jag är självlärd. Det har så klart varit en utmaning, men också nyttigt. Det har tvingat mig att bli väldigt hands-on. Jag ritar allt, varenda konstruktionsritning, ner till minsta detalj. För att förstå. Hur ska ett räcke fästas i betongplattan? Hur ska en trappa utformas? En tidskrävande metod, visst, men den ger fördelar. Jag hör hela tiden om kolleger vars projekt förfelas, men det där händer nästan aldrig mig. Jag är så inritad på detaljerna att det inte går att komma runt mig.«

Samtidigt märks hans skolning inom inredningsarkitektur – hans lärare var Jonas Bohlin och Thomas Sandell – i sättet han närmar sig ett uppdrag. Som i fallet med fritidshuset i Ruggsätra i Roslagen, norr om Stockholm.

»Jag jobbar i stället mycket mer inifrån och ut«

»Det är väldigt sällan jag kommer till en tomt och säger att, ’Den här formen hade varit snygg här’. Jag jobbar i stället mycket mer inifrån och ut. I Ruggsätra satte jag mig ner på tomten, slöt ögonen, försökte tänka mig var vardagsrummet skulle ligga, vilka utblickar man ville få, var terrassen borde placeras. Och först därefter, när planlösningen var på plats, började jag rita. Uttrycket gav sig nästan av sig självt, det var som att huset växte upp ur marken.«

»Många kunder säger som det första de gör, ’Vi vill ha ett trähus’. Men fasaderna och materialen är det sista jag tittar på. För mig handlar 98 procent av arbetet om att organisera platsen. På så vis påminner arkitektyrket mycket om skräddarens. Du ska sy upp en kostym åt en kund, en kostym som ska lyfta kunden, som ska få kunden att känna sig bekväm. Du tar måtten och får kostymen att sitta perfekt och först därefter frågar du: ’Vad vill du ha för tyg? Ylle eller satin, jeans eller linne?’ Vid det laget spelar svaret nästan ingen roll. ’Ta vad du vill!’«

Ruggen

Sedan han för 13 år sedan valde att satsa helhjärtat på arkitekturen har han realiserat ett 20-tal villor. Inte illa för en dilettant, höll jag på att skriva, men heller inte illa för ett fullblodsproffs. Geisendorf realiserade två, Villa Delin plus en till, bara någon kilometer därifrån. Och precis som Geisendorf är Delin upptagen av relationen horisontalt/vertikalt, immateriellt/massivt, ute/inne; i så gott som samtliga verk gör stora glaspartier sitt bästa för att radera fasaden – »Ruggen« i Ruggsätra är närmast osynlig när man närmar sig från syd.

Det moderna magasinet – arkitektritade bostaden med spännande kontraster

Annons

»’Ruggen’ var vad beställaren kallade stugan som stod på tomten tidigare. Den var skruttig, det läckte in, men den hade en rustik charm som vi ville behålla. De är ett anspråkslöst par, de tillbringar mycket tid utomhus, tycker inte att de och deras två barn behöver en massa bekvämligheter. Tidigare hade de en pump, lite oljelampor och en kamin, och just så ville de fortsätta. Men i ett nytt hus.«

Ruggen 2.0

Det de fick är en dandy i leriga gummistövlar. Ruggen 2.0 är ett 66 kvadratmeter skirt skrin placerat på en rå betongplatta, balanserande i en brant slänt på plintar – medan golvet livar perfekt med berghällen på entrésidan kragar det ut på nästan två meters höjd i öster. Huset ståtar på tomtens högsta punkt och placeringen är styrd av utsikten mot näckrosorna och vassen och änderna i den lilla skogstjärnen intill. Norrljuset strilar genom glasfasaden. Och genom trädkronorna, förstås.

»Han är arborist och hon konstnär. Det var viktigt för dem att bevara så mycket av den befintliga naturen som möjligt. När vi byggde kom en väldig storm och bara på deras tomt föll åtta stora granar. Att ingen av dem träffade huset var ett under. De har bland annat sparat en stor rotvälta på baksidan som minne.«

Anspråkslös livsstil

Beställarens anspråkslösa livsstil genomsyrar hela projektet. Ända från den omålade furupanelen med plankor i tre olika bredder, via beställarens hemmasnickrade utomhusmöbler, till det oömma betonggolvet som får sin pendang i takets fibercementplattor, ett tak som fortsätter ut över terrassen, sticker ut som en busig baseballkepsskärm.

»Golvet är lite av ett experiment. Det fungerar ungefär som ett oljeelement, har en inbyggd oljeslinga som är direktkopplad till skorstenen. Så när man eldar i kaminen värms oljan upp. Den drivs runt av en liten solenergipump. Funkar fint.«

»Det finns varken el eller avlopp i huset«

»Det finns varken el eller avlopp i huset. Men de har ett par solpaneler och batterier i boden en bit bort, tillräckligt för att ladda datorer och tända ett par led-lampor. Ugnen och spisen går på gas. Vattnet pumpar de upp för hand till en cistern på övervåningen och så rinner det ner till köket där de värmer det i kastruller.«

Annons

Skräddarsydda lösningar

Som komplement till golvvärmen finns tre eldstäder, en i varje rum. Den största är förstås den i vardagsrummet, en teglad murstock som understryker den dubbla takhöjden och som är dubbelsidig, matas även från utsidan, från terrassen. Minst är den i hallen, ett svart plåtrör som också värmer tonårsbarnens sovloft. Och mittemellan är den i föräldrarnas sovrum:

»I sovrummet ritade jag in ett litet avrinningshål i golvet. Så de kan värma vatten på kaminen och sitta där och tvaga sig.«

Det var just den typen av skräddarsydda lösningar som han själv växte upp med och uppskattade, säger han:

»Vi var fem syskon och i sovrumskorridoren fanns ett tvättnedkast – ibland åkte jag rutschkana ner där för att imponera på kompisarna. Flera av väggarna var skjutbara. Övervåningen hade egen utgång, via balkongen. Alla golven var i svart linoleum eller skiffer och gick mer eller mindre att spola av efter större kalas. Där fanns en massa finesser. Plus den där dubbla takhöjden mitt i huset, förstås. Och de stora glaspartierna som gjorde att naturen hela tiden framstod närvarande.«

»Det är lösningar som påverkat mig i grunden.«