Keramikerna i Dalarna – Vi kikar in i Verkstaden

En keramisk dubbelstjärna landade i byn Alvik nära Siljan i Dalarna. Den stora sjön är en krater efter ett meteoritnedslag som sände chockvågor genom landskapet för 365 miljoner år sedan. Nu är det keramikerna Stefan Andersson och Matilda Haritz Svenson som sänder energivågor av hantverkskonst från sin boplats och verkstad. Huset ligger högt i slänten mot sjön. Här pågår projekt och påhitt, lek och allvar med hembyggda keramikugnar, en tegeltrappa till huset, lera i säckar och krukor i små drivor.

»De intressanta misslyckandena åker in i köket«, säger Stefan som just har snickrat ett vedförråd och en klättervägg till barnen Vide och Sara Lisa. Inget är trångt eller krångligt som i stan.

»När man bor så här är det liksom bara att köra i gång.«

Det är en rolig röra, men den styrs av en egen logik, saker har sina rätta platser, men ibland får de vänta länge på att brukas.

»Mina saker kan stå till sig under flera år, sedan lyfts de in i utställningar eller installationer«, säger Matilda.

Det är härligt med den här skrotiga, spontana känslan med keramiska verk bland råämnen och redskap, blålera från Siljan, vedtravar, leksaker och skrangliga trädgårdsbord – och massor av idéer. Över allting hänger en skön tystnad, pepprad med fågelkvitter. Livet på landet, drygt tre tågtimmar från Stockholm.

Matilda och Stefan är inga vanliga buskkeramiker. De är välutbildade, har gått på folkhögskolan i Leksand och HDK i Göteborg och är mitt uppe i sin gärning. Deras olika uttryck och formvärldar visar på keramikens enastående spännvidd. Här finns allt från Stefans kaffemuggar och rustika fat, tallrikar och tidlösa vaser till Matildas underfundiga miniatyrer och bastanta skulpturer med spår av eldens lågor. Hon är skulptör och arbetar med lera som konstmaterial. Föremålen är lika drömlika som handfasta. Hon bygger ofta i stort format, som rostiga stålbitar, svampar eller förstorade fröhus.

Hon talar om sina saker som om de vore familjemedlemmar med eget liv. På Karolinska sjukhuset har en innergård pepprats med hennes fragment och gåtfulla objekt, som om de har grävts fram av en framtida arkeolog. Härom året skapade hon föreställningen Att rymma med en cirkus där mänsklig rörelse samspelade med keramiska föremål på ett rörande och humoristiskt vis. Hon har gjort kortfilmer om saker i rörelse, som om de hade ett hemligt liv bakom ryggen på oss. Även föremål kan vara fyllda av längtan. Nu arbetar hon med en utsmyckning där sex infällda tittskåp ska fyllas med keramiska objekt till fantasibyggen för en skola i Göteborg.

När Matildas verk stakar ut okända områden, arbetar Stefan Andersson i den keramiska traditionens landskap.

»Det finns 30 000 år av keramiker före oss. Jag är en del i ett arv och får mina idéer av det som gjorts tidigare.«

Han har mästarbrev i krukmakeri och tillverkar bruksgods med tidlösa former. Det ekar av det gamla Kina och Japan och engelsk brukskeramik i Bernard Leachs anda. Stefans keramik uppmärksammades först utomlands, främst i England där gallerier var nyfikna på den unge svensken som arbetade i Leachs fotspår. En av hans efterföljare, Clive Bowen är en viktig influens för Stefan.

»Hans attityd till arbetet, att bruksgodset är nog i sig, att varje sak bara behöver nå sin egen potential, påverkar mig starkt.«

I lerarbetet är Stefan Andersson en drejande krukmakare, men till skillnad från gammeltidens krukisar som sålde sina saker lokalt, når han ut internationellt med Instagram, nätbutik och småfilmer.

»Det krävs mycket mer i dag än att bara göra fina saker. Det är viktigt hur man kommunicerar sitt verk.«

Han är också aktiv kring hantverk i vidare mening: håller föredrag, ordnar symposier och arbetar för Sveriges Hantverksråd, bland annat med att utfärda mästarbrev. Dagens fascination för handgjorda ting, »hantverkstrenden«, har gynnat honom. I dag är restauranger hans viktigaste kunder. Krögarna vill ha helhet i sina koncept och signalerar sin särart genom mat, inredning, men också det maten serveras på.

Pionjärer på området är Lena Willhammar, Calle Forsberg och Anna Lindell som gjort restaurangkeramik under många år. Stefan levererar i dag till Björn Franzéns krogar, till Jord i Linköping, restauranger i Finland och Nederländerna. På en tavla i verkstaden pockar beställningar: »Momi, 16 tallrikar, 4 ramenskålar«, »Erik, 8 skålar, åtta assietter, fat 21 cm«, »Franzen. 15 kopp på fot.« Det är små serier som tillverkas. Stefan gör inte mer än ungefär 20 exemplar av varje sak och det är vitsen; serierna ska vara unika. I vedugnens eldstorm på 1 280–1 320 grader får föremålen sina personligheter: födelsemärken, färgningar och skuggor som ingår i berättelsen om det handgjorda.

»Hantverksintresset har ökat enormt. I föremålen möter vi hantverkaren. Det är det mötet folk vill ha i dag.«

Är det en digitalt uppväxt generation som upptäcker att det saknas dimensioner i de platta skärmarna, att fingrar och känslor behöver formbara material? De bägge funderar över fenomenet.

»Lera är omedelbar och ursprunglig. Att umgås med den ger mycket till många. Det finns ett sug efter leran i dag«, säger Matilda och Stefan fyller i:

»Keramik är lättillgänglig. Du får din första klump och kan göra en kaffekopp och den är underbar. Keramik kan vara både amatörens sätt att släppa på själsvåndan och ett yrkesmässigt slitgöra. Det är det som är härligt.«

Deras vägar till keramiken skiljer sig åt. Matilda växte upp i Gustafs och valde lite slumpartat Leksands folkhögskola.

»Jag ville inte ha ett vanligt jobb och började med lera. Den har en enorm bredd och det visade sig att jag ville jobba skulpturalt.«

Stefan kommer från Tibro och växte upp med keramiken. Hans farbror Jan-Åke Andersson driver en verkstad med vedugnar.

»Han var min bild av en keramiker. Vi har alltid haft hans fina, handgjorda keramik hemma.«

Stefan hoppade av studier i svenska och började som lärling hos farbrorn.

»Jag gav det all min tid, jobbade extra på en bokhandel, levde under existensminimum, men jag var glad.«

Efter fyra år tyckte farbror Jan-Åke att Stefan borde fortsätta på en annan skola och på det viset kom han till Leksand. Till skillnad från de övriga eleverna visste han redan då vad det innebar att vara keramiker. Stefan och Matilda möttes, kärlek och lera. De blev ett par.

Efter sju år på högskola i Göteborg var de klara för yrkeslivet och lämnade storstaden för Tibro. Klivet från skolornas skyddade värld till yrkeslivet är ofta knepigt. Då var det mest utländska samlare som köpte Stefans keramik.

»Jag hade samlare som mellanlandade på Arlanda, reste ner till Tibro, handlade, åkte tillbaka till Arlanda.«

Det var finsmakare med gott om pengar, men de var för få. Paret hade just fått sitt andra barn och inkomsterna behövde bli stadigare. På det viset hittade Stefan tillbaka till Leksands folkhögskola, men nu som lärare. Under stadsåren hade Matilda börjat längta hem till Dalarna.

»På HDK i Göteborg gjorde jag landsbygdens rekvisita, kossor och traktorer i keramik.«

De flyttade till Siljansnäs och byn Alvik 2014, köpte hus, byggde en miniversion av en kinesisk »drakugn«, en tegelugn ingrävd i backen som en liten jordkällare med skorsten. Matilda hade ett gestaltningsuppdrag och arbetet behövde sätta i gång direkt. Stefan var lärare och jobbade i verkstaden. Med åren, hantverkstrenden och Instragram vaknade intresset från krögarna.

»Det var som att komma hem när jag hittade till restaurangerna«, säger Stefan.

Han och Matilda arbetar nu pendlande mellan varandra.

»När Matilda gör sina saker inspireras jag och tvärtom.«

Snart är det dags att bränna igen. Det sker sådär sex gånger om året och under 36 timmar, dag och natt, ryker det från gårdsplanen i Alvik, medan leran förvandlas till keramiska skatter och äventyr, ett glödande skådespel mitt i dalabygden.

Läs mer:

Hemma hos konstnären Carola Kastman på söder

Sofia Tufvassons keramik gör succé