Kika in i konstnären Ida Elkes 1960-talshus mitt i skogen

1:08

Efter reklamen: Kika in hos designduon Britton Britton

(1:08)

Att man ibland måste gå vilse för att hitta sig själv får en helt ny innebörd när jag får höra Ida Elkes berättelse. För hade det inte varit för den där felaktiga högersvängen så hade hennes liv sett helt annorlunda ut. Men så slumpade det sig, och i änden av den smala stigen, som tycktes leda rakt ut i skogen, uppenbarade sig på en sluttning ett obebott tegelhus fullständigt inbäddat i – och delvis övervuxet av – grönska.

En stund senare, återfunnen och tillrätta i vännen Karoline Illums keramikverkstad, kunde Ida inte släppa tanken på fyndet i skogen.

»Det kändes precis som att jag funnit en hemlig skatt mitt i skogen«, minns Ida.

»Att hitta en modernistisk villa på ett sådant geografiskt läge är ju helt osannolikt. Men där låg den, helt undangömd och perfekt.«

Villan skulle, efter långdragna och invecklade efterforskningar, visa sig vara uppförd av den danska arkitekten Ove Boldt 1966. Beställare var en konstälskande advokat som valt att bo i fullständig avskildhet, omgiven av ett 16,4 hektar stort fågelskyddsområde han själv skapat.

Efter hans död tillföll huset en stiftelse vars uppdrag var att bevara och underhålla naturreservatet. En rad brev, mejl och telefonsamtal till stiftel­sen, som under flera veckor lämnades obesvarade, gav till slut resultat och Ida och hennes man lyckades få ett informellt samtal med stiftelsens beslutsfattare. Resten är, som man säger, historia. Våren 2018 stod Ida återigen framför huset på skogsstigen – denna gång med nycklarna till familjens nya hyrda bostad i handen.

För många av oss dök Idas alster upp i medvetandet (läs: Instagram­flödet) under 2016, då hennes geometriska mobil Mirror, tillverkad för hand av spegelakryl, mässingsstavar och linnesnöre, bjöd på en iögonfallande nytolkning av den klassiska hängande mobilen. I Elkeland, den designstudio hon etablerat i hemmet, arbetar hon i gränslandet mellan konst och design för att skapa handgjorda objekt och möbler. Hon väljer medvetet att inte begränsa sig i val av stil, material och skala.

»Som skolad konstnär eller designer finns det en massa regler om vad man får och inte får göra. Genom Elkeland befriar jag mig från detta«, säger hon.

»Jag ser Elkeland som outforskat territorium, ett fiktivt land utan kartor. För varje nytt alster uppenbaras ett nytt hörn av kartan.«

Som dotter till två konstkonsulter har hon alltid haft konsten nära inpå, och kreativiteten har sporrats sedan barnsben.

»Jag brukade rita, måla och bygga en massa i kartong. Men de uppmuntrade mig egentligen aldrig till att bli konstnär – tvärtom. De visste hur svårt det kan vara att livnära sig på konsten.«

Trots det valde Ida att utbilda sig inom samtida konst vid Det jyske kunstakademi i Århus, innan hon drog i gång Elkeland 2014.

Även om det var slumpen som ledde Ida in på skogsstigen den där sensommardagen för ett par år sedan, har drömmen om ett ostört liv alltid varit något hon och hennes man (som leder arbetet med föreningen Landsforeningen praktisk økologi från hemmet) traktat efter. För många intryck har haft en överväldigande och förvillande effekt.

I samband med att paret väntade sitt första barn blev en liten stuga på landet strax söder om Århus deras första gemensamma bas. Men även där kände den växande familjen att det saknades något.

»Avsaknad av biologisk mångfald saknades för att jag skulle känna frid och ro i själen«, säger hon.

»Mer än 60 procent av Danmark är täckt av lantbruk, som i praktiken är öknar av monokultur. Jag upplevde nästan på ett fysiskt plan hur viktigt det var att komma bort från det.«

Sondrup Bakker, naturreservatet där det nya hemmet ligger, består av ett böljande och skogsbeklätt landskap som formats av istiden. Sedan 1970-talet, då området började skyddas, har platsen varit något av en magnet för hippies, konstnärer, musiker och tänkare.

»Än i dag lockar Sondrup till sig kreatörer, entreprenörer och naturälskare – det finns en fin gemenskap bland dem som bor här«, säger Ida.

I stark kontrast till det kulliga och frodiga landskapet, där Moder Jord härjar fritt, ger den 250 kvadratmeter stora modernistiska villan ett nästan stramt och puritanskt uttryck. Invändigt har tegelväggarna målats vita och stora mörkgrå skifferplattor utgör golv i stora delar av huset. Kraftiga mörkbetsade fönsterbågar och en tio meter lång fönsterkarm i marmor ramar in skogen utanför.

»Det finns en ärlighet i huset. Vad man ser är vad man får.«

För Ida är tystnaden, avskildheten och långsamheten tre livsviktiga faktorer, i skapandet men också för det allmänna välbefinnandet. Efter vardagsmorgnarnas inledande rusch, då barnen väckts, klätts på, matats och släppts i väg till skolan, tar Ida med sig frukosten till sin studio, den bortre och minsta av de tre sammansatta delar som utgör den lång­smala huskroppen. Där börjar hon dagen med att rensa bland tankarna genom att skissa i sina anteckningsböcker, innan det praktiska arbetet tar vid.

Fossilt vax och kemiskt kol gjuts till en trebent stol. Omaka material som papier-maché, rotting och gethår sammanförs till en serie fantasieggande objekt utan tydligt definierade användningsområden. Ett stenblock utgör en solid fot för en spegelblank laserskuren stålskiva. När tankarna hopar sig och fantasin tryter, löses knutarna under långa skogspromenader. En nyförälskelse i tegelstenar resulterade i projektet Questioning bricks, där hon inspirerats av villans 1960-talsarkitektur för att tegla upp en serie modulära sittmöbler gjorda av tegelstenar och orange polyuretan. Efter en blöt höstsäsong på terrassen står de nu på det mörka skiffergolvet och torkar framför eldstaden i vardagsrummet.

»För mig känns det meningsfullt att skapa objekt som är uppriktiga och lätta att tolka. Ärliga objekt tillverkade i material som talar för sig själva.«

När jag hör Idas tankar går det inte att låta bli att dra paralleller till huset, som uppvisar många av de egenskapar hon söker i sitt eget arbete. Kopplingen mellan henne, konsten och huset bildar ett slags samhörighet – ett själsfrändskap som var menat att vara.

»För mig kändes platsen och huset som hemma långt innan vi fick lov att flytta in.«

Läs mer:

Kika in i gårdshuset – inrett av Framas chefsdesigner

Tid att sakta ner – hemma hos Theresa och Ludvig

Halmstads snyggaste hus – spana in bilderna här