Marie olsson nylanders nya lya i centrala Helsingborg

0:56

Efter reklamen: Vardagslivet vid Hoby Kulle

(0:56)

Marie Olsson Nylander kommer in som ett yrväder en förmiddag i januari – från Helsingborg via Bromma flygplats till Aller media-kontoret i Stockholm, genom den stora lobbyn, iförd ett par fleecebyxor och i händerna jättestora väskor fulla med tygprover. Tygerna ska sedan till färgföretaget Alcro, Marie är över dagen i Stockholm för att lansera en ny färgkollektion med 14 nyanser, allt från Bubblor i Berlin (rosa) till Nudes in Nizza (beige). Just denna färgkollektion har också målats upp och fotograferats i lägenheten i Helsingborg, den som Marie, hennes man Bill och barnen bor i nu. Men bara tillfälligt! I väntan på att 1960-talshuset utanför Helsingborg, som de köpte för något år sedan, ska bli klart.

Förra gången jag träffade inredaren, stylisten och numera tv-profilen och poddaren samt författaren Marie för en intervju live, är tio år sedan. Då på Hamngatan i Höganäs, i Kaptenshuset, den pampiga sekelskiftesvillan från 1881 som är känd från tv och inredningsreportage – i bland annat Residence. Hon var just friskförklarad från bröstcancern. Sedan fick hon ett fjärde barn, köpte ett nedgånget rosa palats på Sicilien, gjorde en hel tv-serie i flera omgångar om renoveringen och nu är hon Marie Olsson Nylander med väldigt väldigt många svenskar.

Har livet förändrats mycket av kändis­skapet?
»Egentligen inte. Men på ett sätt blir jag mer sluten av det. Folk kommer fram väldigt mycket och ibland orkar man inte. Det är mer i Stockholm än där jag bor, i lilla Helsingborg. Det skulle man inte tro. Jag är egentligen inte särskilt extrovert, jag vill bara göra mitt jobb. Jag delar med mig av mycket, men för mig är det som ett jobb. Så nu, med det nya 60-talshuset, har vi till exempel bestämt att vara mer hemliga. Hålla det lite för oss själva.«

Hemma hos skulptören Kajsa Melchior

Mellan skånska boenden

För tillfället är Marie emellan tre boenden mentalt och i full färd med att släppa det gamla Kaptenshuset i Höganäs, där Bill, barnen och hon bodde i elva år. »De nya ägarna blåser ut allt«, säger Marie och medger att det har varit en enorm resa att frigöra sig från Kaptensvillan. En delvis ganska tuff resa. »Jag var inte beredd att sälja egentligen. Å ena sidan hade funderingarna pågått länge, vi hade lagt ut huset tidigare, men tagit tillbaka det. Sedan dök den här hyreslägenheten upp, i Helsingborg. Jag skulle ha den för att jobba i den. Måla upp Alcrofärgerna. Kunna dela på jobb och privatliv. Vi fick lägenheten i februari 2023. Och samtidigt började jag jobba med Alcro och hade kulörerna klara ungefär då. Lägenheten skulle jag hyra främst till mina jobb. För att jag kände att jag skulle satsa mer på lampor och köpa och sälja. Och vara mer fri. För det är det jag egentligen älskar att göra mest, att bara hitta grejer att sälja. Och kunna skapa och inte ha jobbet hemma. Men så såldes ju Hamngatan och det var jag inte beredd på. Det kom lite plötsligt, några kom och frågade om de fick köpa. Och vi bara råkade säga ja. Jag trodde kanske inte att det skulle bli av. «

Men det blev av. Bill och Marie hyrde lägenheten i Helsingborg, så låt oss dröja en stund i denna otroliga lya. Man kan knappt tro att man är i Helsingborg. Den ser lite ut som – ja, något i Italien? Marie kom över den av en slump, för hon går hos en fysioterapeut i samma hus och plötsligt fick hon titta på denna som stod tom. »Jag hade tittat på huset på Sundstorget massor med gånger så klart. Huset är väldigt vackert. Och för tre år sedan sa jag redan, att där kan jag tänka mig att bo. Så när lägenheten dök upp tänkte jag, okej, vi kan göra allt Alcro-jobb där. För jag vill inte göra det jobbet hemma hos oss i Hamngatan, om vi inte ska bo kvar. Jag vill inte göra det i någon studio. Jag vill göra det på riktigt. För sådan är jag, du vet. Så då började jag tänka, okej, vi har hyrt en lägenhet. Jag gör allt jobb där. Vi river ner alla sjukhustapeter. Så mitt i detta sålde vi Hamngatan. Flytten blev något av en chock.«

Att tömma ett hus som de bodde i under elva år, på 350 kvadratmeter, och med en sakletare som Marie. Låt oss säga att logistiken blev enorm. Lägenheten fick göras om helt. Nu ser den magisk ut, men det som Marie och Bill hyrde var egentligen ett kontor, ett callcenter. Med kablar överallt, lysrör, ventilationstrummor. Ett stort kontor som förvandlades tillbaka till den här sekelskiftesdrömmen som ni ser på bilderna. Och när Kaptenshuset såldes blev det som skulle vara en jobblägenhet helt plötsligt också ett boende för hela familjen. Samtidigt pågår nu renoveringen av det hemliga 60-talshuset. Det som Marie och Bill köpte och som påminner om Maries barndom. Det ligger på en återvändsgränd. Nära en skog. Med kompisar för minstingen Solveig runt hörnet. För på Hamngatan bodde mest pensionärer och sommargäster runt om.

Livet just nu är mellan detta hus, lägenheten och det rosa palatset på Sicilien, känt från tv-serien Husdrömmar på Sicilien, som har sänts i tre säsonger på SVT. Under vintern har Vintageresan snurrat på SVT. Och projekten för Marie, samarbeten med Alcro och Ellos.Färgerna för Alcro, mattorna för Ellos. »Mattorna är otroliga«, säger Marie. »Och väldigt tunga! Det är mycket slit jämt. Någon gång ska jag jobba med något lätt, som inte är så mycket att släpa på, haha. Örngott. Eller små, små dunkar med olivolja.«

»Men så nu bor vi här mitt i stan. Detta är mitt kontor. Vårt hem. Allt. Vi kanske bor där till sommaren. Vi vet inte. Alltså, det beror på vårt hus faktiskt. Vi kan inte bo där ännu. För där har vi hittat så mycket grejer. Som man gör i 60-talshus … Mögel och lite svamp och lite sådant här, du vet, det gamla vanliga. Men jag vill inte ha det så som jag brukar ha det, flytta in i mitt under renoveringen. Men det kommer att bli så. Det är hela tiden samma.«

Varför är det så?
»Jag vet inte, bara att det blir så. Jag bara tänker på andra människor som kan köpa någonting och så är det klart. Jag har förstått att det inte är vår grej. Men ibland vill man ändå kunna ha toalett och badrum. Vi har köpt ett kök. Men det är inte monterat.«
Har du någonsin flyttat in i ett hus med färdigt kök?
»Nej. Nej, jag har aldrig det.«

Designsamlaren i Smalhusen på Kvarnholmen

Star quality och Husdrömmar på SVT

Marie är ett fenomen på många sätt. Hon har absolut gehör när hon inreder, hon ser saker andra inte ser. Och vissa grejer står hon inte ut med. I det senaste tv-formatet, Husdrömmar Sicilien – Vintageresan som sändes under vintern 2023 i SVT, agerar hon tillsammans med sin syster Susanne Westerdahl. Marie och systern reser från Höganäs genom Europa till Sicilien med bil och hälsar på olika konstnärsprofiler. Marie brister i gråt när hon ser något vackert. Köper en alldeles för stor soffa för väldigt mycket pengar och enorma mängder linnetyger. Tömmer det första ståndet på en loppis när tv-profilen Malin Persson (från tv-programmet Trädgårdstider) ska visa Rom. Och i ett väldigt berörande avsnitt pratar hon och Susanne ut om den frånvarande egna mamman som skilde sig från pappa Kjell när de var väldigt små och som sedan knappt deltog i uppväxten eller deras senare liv. Sår som aldrig riktigt läker. Grejen med Marie är att hon har helt öppna spjäll. Människor blir helt tagna av henne. Hon är oförställd och icke manipulerande, vilket är sällsynt i dag. Hennes agenda är egentligen bara den ständiga strävan efter skönhet. Och att värna om sin familj, som alltid är högsta prio. Att fylla hålet efter mamman.En annan egenskap är hennes fenomenala star quality. Människan som kommer tämligen svettig ut från en flygresa sitter två timmar i ett tråkigt konferensrum för en intervju, och sätter sig sedan framför en kamera. Det räcker med att hon drar en hand genom håret och så är hon klar.

På kvällen är det dags för presentationen av färgerna på Alcro i Gamla stan. Mingel, drinkar i en mängd olika färger, musik. Och så en kort dragning med Marie som ska berätta för publiken om sin inspiration. Hon visar olika tygbitar, bland annat en gammal nylonstrumpa som inspirerat och en tygbit vars färg nu sitter på en hel vägg. »Men ni måste tänka er färgen som innan den här blektes. Fattar ni?«

Jodå, alla fattar. Sedan är minglet slut vid klockan 21.00 och Marie tar omedelbart tåget hem till Helsingborg. För att komma hem till familjen. »Det är en fördel med att bo i lägenheten. Man vet var alla är. I det stora huset hade man ingen koll«, säger hon. Tidigare under dagen fick jag höra om nästa bokprojekt, det som än så länge bara finns i huvudet. »Jag vet redan hur den boken ska se ut. Det ska vara lite spännande berättelser där du inte riktigt vet om de är sanna eller inte. Det måste vara lite saga. Men det kommer nog att vara självbiografiskt, med bilder, och Sicilien är med. Så vi kommer att åka runt lite. Solveig får vara med mig. Jag åker runt till någon som gör den bästa ricottan. Så vi åker till ställen. Det kommer inte att vara som en guide. Men en liten "guide to your heart". Jag vet hur den ska se ut. Typsnittet. Jag vet att det ska vara sådant här papper i den. Det blir som noveller, vissa kan vara sanna och vissa kanske inte är sanna. Det är jag som gör den, men Ida Magntorn är med och jag ska också fota själv. Hon är mer så där ordentlig när hon fotar, Ida, har du sett min bok om Rosa huset? De ordentliga bilderna har Ida tagit, och de som inte är ordentliga har jag tagit, men de behövs för annars blir det för tråkigt.«