Titta in i arkitektritade villan – skapad i kubiska former
Villan utanför Göteborg klättrar uppför berget som en kubistisk treenighet i granit. Arkitekten Andreas Lyckefors inspirerades av Bohusläns stenbrott.
Bergakungens salar har kilats in i en slänt i Långedrag, en mil sydväst om Göteborgs centrum. Men det är knappt någon som märkt det, där det ligger på en skafttomt avstyckad från vita Villa Schéel från 1915. »Va, ligger det ett hus där?« »Jag har aldrig tidigare lagt märke till det.«
Västra Palmgrensgatan är en nästan spikrak asfaltsremsa med farthinder och från 70-talsvillorna i senapsgult tegel kikar grannarna fram, skuggade av polkagrisrandiga markiser. De säger att där tidigare låg en engelsk park, vild och ruinromantisk, anlagd av tidningsredaktören Fritz Schéel (1872–1950) just där Villa Radal nu tagit plats.
De arkitektoniska kvaliteterna är uppenbara redan från vägen. Tyst, stark, sträng, hemlig, granitgrå, borglik. Om du vet var du ska titta, vill säga, upp mellan grindstolparna, förbi paraden av sopkärl, strax till höger om det hemmasnickrade garaget. Banalt mot monumentalt.
Treenighet i granitgrått
För att förstå vad det är vi har att göra med måste man 50 meter in. Detta är alltså en skafttomt – som så ofta i gamla villaområden där godsliknande egendomar styckas och förtätas – och villan tronar i fonden.
»Känslan är att man rör sig upp mot ett eget, isolerat universum«, säger Andreas Lyckefors som möter upp vid grindstolparna. »Första gången jag kom hit, då tänkte jag, hur sjutton terrasserar vi oss uppför det här berget? Hur klättrar man bäst uppför berget invändigt? Hur mycket av naturen kan vi bevara? Hur angör vi landskapet bakåt? Och hur vänder vi norrläget till vår fördel?«
Om arkitekten
Olsson Lyckefors hette fram till alldeles nyligen Bornstein och Lyckefors. Firman grundades 2012 av Göteborgsarkitekterna Per Bornstein och Andreas Lyckefors, med bakgrund från bland annat White i Göteborg och OMA i Rotterdam. Lyckefors studiekamrat Johan Olsson anslöt inte långt därefter. Sedan Bornstein lämnade för att satsa på en karriär som fotograf har Lyckefors och Olsson expanderat, de senaste två åren har omsättningen vuxit med närmare 50 procent. I dag har firman kontor i Göteborg och Stockholm och 36 anställda.
Det förlösande svaret uppenbarade sig i form av denna gudomliga treenighet i granitgrått. De 220 kvadratmeterna har delats i tre – tripp, trapp, trull – som nu trapp-app-appar sig uppför slänten, upp mot ljuset. En uppbruten kropp som försvinner in i naturen.
»Som klippblock i ett stenbrott i Bohuslän«, säger Lyckefors och ser rättmätigt stolt ut. »Vi ville att det skulle framstå som om vi tagit ett utsnitt av backen och bara lyft det rakt upp och kilat in en massa spännande rum under det. Taket och backen har samma lutning. Det är det som gör att volymen ändå upplevs som ganska låg.«
Mycket tack vare »kepsarna«, säger han och leder mig uppför backen på husets östra sida. Vi tittar på huset i »profil«. De tre volymerna är förskjutna i sidled, med varsin takfot som kragar ut minst en meter. Brättena liknar kepsskärmar. De behövs väl inte här på norrsidan, påpekar jag, fasaden ligger ju i skugga mest hela tiden? Jo, medger Lyckefors, men de ger hela huset en riktning, förstärker backens dramatiska lutning, håller nere helheten.
»Och vänta tills du kommer in, så ska du få se vad de gör med utsikten.«
Ett hus i berget
Entrén ligger en betongtrappa upp, upplyft ett par meter. Det är ju det kniviga när man ritar i en slänt: Var ligger nollpunkten, var börjar huset, var slutar det? I Långedragsvillans fall är det tomtens högsta punkt som styrt, hög nog att njuta södersolen utan att skuggas av gråberget. På den nivån har huvudplanet placerats, det är här de fem familjemedlemmarna tillbringar mest tid. Och för att maxa sällskapsytorna har en terrass kilats in mellan hus och berg, på utrymmet som man skapade genom att skjuta huset så långt norrut som möjligt.
»Här ifrån vändplanen är entrén dold«, säger Andreas Lyckefors och tar täten uppför betongtrappan som gömmer sig mellan två gråputsade murar och leder upp till en skreva på husets västra sida, tallarnas rötter klättrar över de branta granitväggarna. Han öppnar den glasade entrédörren och kliver in, stampar lätt med broguesklacken på den vackert slipade ytan.
»Golv i betong. Väggar och tak i…«
”…asbest”, säger jag, halvt på skämt, halvt på allvar, och återkallar barndomsminnen av grannar i vita overaller och gasmask som plockar ner eternitplattor från fasaderna.
»Haha! Nej, det här är faktiskt en träfiberskiva. Men känslan är att det är betong. Det ger ett väldigt starkt uttryck, eller hur? Nästan grottlikt.«
Som om graniten följt med in.
Lyckefors går fram till panoramafönstret som belyser den vidsträckta hallen tillika tv-rummet tillika fotbollsplanen tillika skateboardhallen – här har de tre barnen sin frizon.
»En av de största utmaningarna när man bygger i suterräng är att få nedervåningen att kännas trivsam. Då är det extremt viktigt med ljus från två håll. Utan det här fönstret hade detta känts som en gillestuga, instängd och mörk. Men i stället är det ett lika ombonat rum som de där uppe.«
Nåja. Kanske inte riktigt. En tuschsvart trappa sicksackar sig uppför berget och upp till övervåningen och känslan av att gå från en bergakungssal till en annan förstärks av det sluttande »betongtaket« som uppenbarar sig trappsteg för trappsteg, buret av balkar och strävstag som genom sina kraftiga dimensioner signalerar en enorm belastning, ett yttre tryck, som om hela taket riskerade störta ner i huvudet på en vilken sekund som helst. Det visar sig vara en arkitektonisk lek, lite lustfylld formgymnastik.
»Men det är också ett sätt att strukturera det här stora, öppna rummet«, säger Andreas Lyckefors och ställer sig bredbent, i ljuset som strömmar in från terrassens väldiga skjutpartier och från de små fönsterslitsarna strax under taket, och karateslår för att markera var ett rum börjar och ett annat tar vid.
»Du har trappan här – hi-haa! – som separerar köket från vardagsrummet där – hi-haa! – som bildar en siktlinje där – hi-haa!«
Trots att här helt saknas skiljeväggar framstår indelningen glasklar, och mycket praktisk, man behöver inte sitta och glo på disken när man tar avecen i vardagsrummet.
»Och följ med ut här då.«
Vi ställer oss på balkongen. Det har börjat regna. Men kepsen är på, neddragen till ögonbrynen, vi är omslutna som vore vi inomhus. Käringberget på andra sidan dalen, på andra sidan spårvagnsspåret, ramas in alldeles perfekt, millimeterprecist som en tavla, en version av Sainte-Victoire av Cézanne.
»Härifrån toppen ser du allt. Som från ett flygledartorn.«
Utan att själv bli sedd.
Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!
Bekräfta din mejl
Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.
Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.
