Doften av hemma
Att doftsätta sitt hem har blivit vardag. Doftljusen blir allt lyxigare och nya produkter fortsätter att pressa sig in på marknaden. Men är doften av hemma något som kan skapas med hjälp av lite vax och oljor?
Människan har jagat efter den i alla tider, doften av hemma: i mormors förkläde, på en rensopad vind, i ångorna av en älskad maträtt – stoff som triggar igång minnen av barndom och tillhörighet. Den speciella blandningen av en familjs alla utsöndringar som blir till en svårhärmad hemma-doft som slår emot besökaren när ytterdörren öppnas. Välkommen in i våra bas- och toppnoter! Vid första besöket hos en ny kompis kan denna molekylmix vara något främmande och ibland så märkligt intimt att den känslige knappt står ut – om man inte är del av familjen, eller om det luktar något alldeles härligt.
Så var det i alla fall när jag var liten. På den tiden när doftsättningen av ett hem helt enkelt uppstod på grund av det som försiggick i hemmet. Matlagning, tvätt, surstrumpor i ett hörn, på sin höjd uppblandad med en påse lavendel i ett linneskåp. Eller minns någon de dammiga glasskålarna med potpurri – torkade blomknoppar som skulle sprida väldoft, men som mest luktade gammalt te. Numera har doft avancerat till en medveten del av inredningen, något vi kan köpa och påverka på ett helt annat sätt. Doftljus, rökelse, doftpinnar har blivit självklara spelare i inredningssortimenten och i varumärkesbyggandet.
Hur vi vill att det luktar hemma handlar nu om vad vi letar efter – mys, ombonad, fräschör – men också om vilka vi vill vara så klart. Är vi svårmodiga intellektuella som tänder storsäljaren Bibliothèque av Byredo, eller tarot-troende manifesterare som bränner salvia för att driva ut onda andar. Är vi modelejon som känner sig hemlösa utan sina Dior-ljus, eller stoiska vinterbadare som älskar noterna av tjära i doftljusen som säljs i L:a Brukets handdrejade kärl? Vilka är vi i våra hem, och vad vill vi känna när vi doftsätter? Genuin hemtrevnad eller den lyxiga känslan av att bränna upp 800 kronors-paraffin i ett glas?
Byredos ikoniska doftljus Bibliothèque.
Layering av dofter
När Carin Hellman, en av Sveriges mest insatta när det kommer till parfym och beauty, med 15 år som beautyredaktör på Elle i bagaget, bjuder hem till middag, är en stor komponent i hela upplägget doften. »Jag hade en tjejmiddag häromveckan, då jobbade jag med flera olika dofter. Det är som en form av layering där jag skapar en stämning när vi sitter och äter, kanske med L:a Brukets Bastu-ljus som ger en välkomnande atmosfär där man får en ombonad känsla. Längre ut i hallen ställer jag något med lite mer lättsamma toner, som är friska, där är man kanske på väg till badrummet och vill piggna till lite på vägen.«
Carin Hellman har en hylla där minst 20 doftljus trängs. Hon minns att doftljus blev »en grej« i Sverige när Ben Gorham på Byredo började stöpa ljus, runt 2006. Ben som föddes i Sverige, som son till en indisk mamma och italiensk pappa, växte delvis upp i Kanada och skulle göra basketkarriär. Men han flyttade tillbaka till Sverige och hittade sin plats på lyxbranschens front row, genom att starta Byredo, men allt började via doftljusstöpningen hemma vid sitt eget köksbord.
Att doftsätta ljus har människor gjort i tusentals år. De första ljusen kom 3 000 f.Kr., djurtalg och pinnar var inblandade och ljusen luktade nog därefter. Hemskt. Först under medeltiden kom bivaxljusen, men bivax var bara till för de rika i kyrkorna, så vanligt folk fick allt försöka stå ut med djurtalgsångorna. (Här uppstår nu onekligen en känsla av full cirkel. Bivaxljus är åter igen rätt dyra, numer beror det på att bina håller på att dö ut. Men tillbaka till forntiden.) I samband med elektriciteten och glödlampans uppfinning blev levande ljus alltmer en produkt för mys och stämning. Och här fanns utvecklingspotential. Myset kunde bli mysigare.
1969 hade den amerikanska tonåringen Mickey Kettridge för lite pengar för att köpa en present till sin mammas födelsedag. Påhittigt smälte han enligt sägen ner några färgkritor (!) till ett doftande ljus. Han gjorde succé inte bara hos mamma utan även hos grannfruarna, och startade så småningom Yankee Candle, prisvärda doftljus i glas som gjorde honom till miljardär. Doftljusens resa till det yttersta lyxsegmentet skulle dröja några decennier till. »Jag kommer ihåg när jag träffade Ben Gorham med de allra första Byredo-ljusen för ungefär 15 år sedan, ljusen stöptes i en liten fabrik på Telefonplan och såldes på NK. De gav en skjuts åt hela utvecklingen i Sverige – då kändes doftljus som en unik och väldigt exklusiv produkt för att komma från ett svenskt varumärke.«, minns Carin Hellman.
Wet Ink av Audo Copenhagen. Doftljus med topp av bland annat mint och bas av kåda och vetiver – som en doft av tidning färsk från tryckeriet.
Det svenska dofthuset
Ben Gorham började göra parfymer och byggde ett dofthus i Sverige, lyckades få in en fot i dåtidens mest hajpade butik i Europa, parisiska Colette och gick från klarhet till klarhet. Doftljusen fanns hela tiden med. Utomlands fanns Astier de Villatte, Diptyque, Jo Malone och Voluspa, som knökades ner i resväskorna när man hade varit på shoppingresa. »På den tiden köpte jag dock hellre parfym och makeup, jag tyckte ljusen var för dyra«, minns Hellman. Så småningom upptäckte hon sin Holy Grail när det kommer till doftljus. »Det är när stora mode- och parfymhus gör doftljus, som till exempel Dior. Jag älskar deras 30 Rue de Montaigne, huset där Dior bodde när han hittade på the New Look. Det är något magiskt med det ljuset.«
Och vad är egentligen mer logiskt än att försöka härma en plats med ett doftljus. Vars främsta uppgift ju är att skapa en atmosfär i ett hem. L:a Bruket är ett svenskt doft- och hudvårdshus vars inriktning är mer hälsa och helylle från Västkusten än trendsäker svårmod på Stureplan. »Vi startade 2009 och hade doftljus ganska omgående med i vårt sortiment«, säger Mats Johansson som driver L:a Bruket tillsammans med sin fru Monica Kylén. Från att paret kokade hantverkstvål hemma i ateljén i Varberg och Monica drejade tvålkopparna till en Formex-utställning har resan gått i hög fart hela vägen fram till ett internationellt bolag. Företaget som har all produktion i Varberg driver i dag ett flertal butiker i Stockholm, Berlin, Paris, Korea, och som senaste öppning, i Taipei i Taiwan. »När vi kom igång 2009 var mode och parfym den vanliga kombinationen. Att gå ett steg till var nytt. Att doftsätta rummet, att skapa ytterligare en dimension, att lägga till någonting som kunde försätta den som vistas i ett rum i ett speciellt sinnestillstånd, det var väldigt lockande«, säger Mats Johansson.
L:a Brukets sortiment omfattar mestadels hud- och hårvård som bottnar i den skandinaviska naturen, som manifesterar en närhet till kalla bad i salta hav, skrubb, tång. Monica och Mats var också tidiga med att lägga ner mycket kraft i doftljusens kärl, munblåsta glas eller handrejade skålar som också kan återanvändas. I Brukets doftljus används plantbaserad vax som sojavax. »För att få fram ett riktigt bra doftljus är det oerhört viktigt att balansera vaxet, veken, kärlet och doften optimalt. Allt måste samspela för att man ska kunna fylla rummet med en doft på ett optimalt sätt«, förklarar Mats. »Sedan säljer vi refill. Då får du en dos hemmapyssel när du gör ditt eget doftljus.«
Sandalwood Amber scented candle från samarbetet mellan modehuset Dagmar och keramikern Birgitta Watz.
Doftljus- och rumsdoftaktörerna ökar stadigt i antal. I Frankrike, parfymens hemland, skriver Vogue varje år om de tio viktigaste doftljusen till jul och till sommaren. Det är pjäser som betingar upp till 3 000 kronor. Fjolårets mest omsusade doftljuslansering i Stockholm var nog modehuset Dagmar som slog påsarna ihop med keramikern Birgitta Watz och lanserade ett gigantiskt doftljus med tre vekar i ett kärl som nog kan återanvändas som mindre salladsskål. Lanseringen skedde vid en exklusiv middag i konstnärens närvaro. Även designföretag som danska &tradition har samarbete med en fransk näsa, Antoine Lie som har tagit fram rumsdofter i form av spray och tvål samt handkräm. Danska Frama arbetar sedan länge med doftljus, tvålar och även pinnar.
Fyra nya doftjus har släppts för NK Collection och klätts i mönster av formgivaren Calra von Zweigbergk. Heritage doftar av mjukt av grapefrukt, kåda och sandelträ.
Mer otippat är att svenska möbelproducenten Massproduction nu adderar en hållare för rökelsepinnar till sortimentet i samarbete med Eyes of my Mind. Briefen var »Gör något som är så lite hippie som möjligt«, säger Chris Martin, designchef på Massproductions. Hållaren är väl det mest industriella man kan tänka sig. Carin Hellman igen: »Det ultimata är om man klarar av att koppla ihop kroppens dofter och rummets. Det är då det blir som bäst. Le Labo är till exempel väldigt bra på det. I slutändan är ett doftljus världens bästa gå bortpresent. Det är väldigt lyxigt. Och du ger bort en upplevelse och en stämningssättare till hemmet.«
