Jag spelar Martin, som är en musikproducerande, ganska flyktig själ och som har lite problem med att växa upp och som blir väldigt, väldigt, väldigt, väldigt kär i Vanessa.
Martin är ändå ganska lik mig, tror jag, på vissa sätt. När jag läste manuset så tänkte jag att om den här gubben skulle jag kunna göra ganska bra, tror jag.
Och sen gjorde jag typ den sämsta provfilmen jag någonsin har gjort, så jag trodde aldrig jag skulle få den. Men det gick, det gick vägen.
Jag kan känna igen hans intresse för musik, eftersom jag också håller på med musik vid sidan av.
Jag kan känna igen rädslan för relationer, att en relation ska typ vara att det övriga livet är över, att nu kan jag inte resa längre, nu kan jag inte göra de här grejerna. Jag borde vara konstnär, jag borde, du vet.
Men jag kan också känna igen mig att våga ta steget och faktiskt att kärleken drabbar en så hårt så att man sa, nu får jag ge upp vissa grejer för att jag ska få den här personen, få vara med den här personen.
Annars är jag liksom inte värd henne. Jag tror att det är det som Martin känner i hela serien, att han måste liksom växa upp.
Jag har turnerat med ett band i nio månader om året, i stora delar av mitt liv, mitt vuxna liv, och det funkar inte längre.
Det måste man tumma på några grejer.
Det är delvis covid som gör att jag gör en skådespelare-debut, eftersom alla turnéer blev nedlagda och så dök chansen upp att få göra den här rollen och då tvekade jag inte en enda sekund. Sjukt kul!
Jag har ju tagit all den kärlek som Martin har känt för Vanessa, tar man ju någonstans ifrån.
Så det är klart att jag har upplevt de här sakerna. Första mässan ska jag våga mässa, första gången man håller någon i hand, den första kissen.
Det kommer någonstans ifrån. Jag har varit kär några gånger i livet.