Kärleken till djur är min likhet. Jag älskar djur lika mycket som Sara är.
Jag tror bara på vår onlikhet. Hon tycker ju inte om mig. Hon är ju lite rädd för honom. Jag älskar henne större.
Gud, du var ju jätteledsen. Mellan varje tagning så gick du bort.
Hon började ricka i honom. Han blev ju inte skadad eller någonting, men han blev ju ändå så.
Han är ju så duktig i texten också.
Ja, han blev liksom tillsagd. Han bara, vad är det som är fel?
Så satt vi där och rickade i honom.
Mellan varje tagning så bara, förlåt.
Nej, och största likheten är väl just det där med att hon är lite rädd för honom.
Hon är ju lite rädd för honom.
Hon är ju lite rädd för honom.
Mellan varje tagning så bara, förlåt.
Nej, och största likheten är väl just det där med att mellan mig och Felice försöka hitta sig själv.
Att vi är lite lika i våra osäkerheter med vem man är och hur man ser ut.
Det har alltid varit en stor grej för mig, att jag har inte varit bekväm med min klocka år innan.
Nu är jag, tack och lov, mycket mer bekväm i det.
Men uppenbarligen inte helt hundra än.
Och det får ju bara ta sin tid.
Men det har ju också Felice hjälpt mig väldigt mycket med.
För att hon har gjort en resa genom hela serien.
Där hon till slut blir lite mer, hon kan ta, så hon säger emot sina föräldrar lite.
Vilket är ett väldigt stort steg för henne.
Att säga, nej nu är det nog, jag kan inte ha det här.
Så, nej.
Hon säger, fråga den.
Och det var väl någonstans där jag också insåg att.
Man är som man är och man ska vara glad för det man har.
Och jag är ju vacker som jag är liksom.
Alltså, jag finns ju så.
Så nu är det själva valet i alla fall.
Att ha plats.
Så.
Yes!
Hur skönt var Assa?
Nej, alltså för mig var det jätte, jätteviktigt att spegla Aspergen bra.
För jag har själv Aspergen.
Så det var väldigt viktigt för mig att det skulle vara en rättvis spegling.
Och en rättvis tolkning.
Jag kan själv bli ledsen över att det.
När jag växte upp, jag hade ingen aning om vad det var.
Jag fick diagnosen väldigt sent.
Och då jag hade ingen aning om det var.
Det var ingen.
Om det fanns en karaktär som hade autism.
Eller ATS-spektrumet som det heter nu.
Så var det någonting man gjorde narr av.
Och för mig var det väldigt viktigt att göra en rättvis tolkning.
Och att det inte behövde vara liksom en big deal.
Och det var väldigt viktigt för mig också.
Att en person som faktiskt har diagnosen.
I alla fall en av diagnoserna.
Fick spela den också.
För ofta så är det människor som.
Nej men att man bara spelar att man har det.
Det känns som att det var väldigt viktigt att någon som faktiskt har det också fick visa det.
För att då kanske blir mer rättvis.
För det är många skådisar som gör ett fantastiskt jobb.
Men sen finns det de som inte gör det.
Och det är ändå fint att lämna utrymme mot de som faktiskt.
Har det.
Eller som är påverkade av det och sånt.