Allt du vill veta om inredaren och möbelarkitekten Otto Schulz
Han startade Västsveriges Svenskt tenn, firman Boet, och inredde societetens våningar. Hans möbler är stekheta på auktionerna, och kommer bli än hetare. För nu kommer boken.
Otto Schulz satte lejontassar på funkismöbeln. Ett underbart klavertramp år 1930 när funktionalismens generaler dikterade en sträng ny riktning mot framtiden. Lejontassar var »gammelsnusk« från 1800-talet. Vi kan se den kostymklädde möbelarkitekten och inredaren Schulz på sitt ritkontor med ett minimalt smil i mungipan. »Det här kommer de att hata.«
Nu finns en lyxig svart box till bok, Otto Schulz möbler och inredningar 1910–1950 (Chr förlag), med stilig grafisk form av Anders Nord Studio, där vi får möta Otto Schulz svindlande lyxiga, men i dag försvunna inredningsvärld. Han var en leverantör av status i en förvirrande, men rolig mix av extravagans och eklektisk möbelkonst.
»Schulz gick till storms mot de funktionalistiska profeterna, som han kallade dem, de som ville ta bort hemmets värde, traditioner, flärd och platstillhörighet«, säger Christian Björk, författare och idékläckare till boken.
Här får vi en översikt av Schulz insatser under 40 års inredande av allt från skärgårdsbåtar till lyxrestauranger, men framförallt göteborgssocitetens salonger. Schulz firma och butik Boet var från 1920 ett vattenhål för kunder som kunde betala för specialbeställningar av exklusiva möblemang och totalinredda hem. Boken är efterlängtad av antikhandlare och auktionshus.
»Ottos karriär var både lång och brokig, så hans prisbild är varierande. Vissa objekt just nu, hans fåtöljer, bopoint-skåpen och typiska Swedish Modern-möbler är stekheta«, säger Jonatan Jahn, specialist på samtida och modern design på Bukowskis.
Boet – Västsveriges Svenskt Tenn
Christian Björk berättar att en hel del av böckerna redan har sålts till utlandet, där intresset för Swedish Grace och Swedish modern är stort. Boken är en bibel av information med välmatad essä, foton, fakta och 80 underbara inredningsakvareller, den tidens renderingar där kunderna skulle gripas av Schulz visioner för budoirer, herrum, Broströms styrelserum, Bräutigams konditori och Meets tesalong.
Vi kan höra Schulz fnysningar över »cykelrörsmöbler« men samtidigt smyger sig ändå stålrör och funkislinjer in i skisserna till Gustavus Rex, en skeppsliknande lyxrestaurang i två plan högst upp i Otterhall, Göteborgs första skyskrapa. Otto Schulz var alltid lyhörd, gav beställarna det de drömde om.
Han var ingen ängslig trendslav, tvärtom en effektiv designkameleont som samplade och smälte ihop historiska stilar med en utsökt känsla för lyx. Boet var Västsveriges Svenskt tenn. Kunderna var den kulturella och ekonomiska eliten i Göteborg: direktörer, disponenter, redare, professorer som vill ha traditionstyngd inredning, men ändå inte stilmöbler eller antikviteter, utan Schulz egen hybrid av då och nu.
»Vi visar på hans komplexitet, mångfald och spretighet, att han var överallt«, säger Björk. »Ibland är hans möbler tokiga, ibland på gränsen, ibland fantastiska. Han stökar om den designhistoriska skrivningen av tidsepokerna och bråkar med oss«, säger medförfattaren Erika Geiger Ohlin, som drogs in i projektet när Christian inte hann med både bok och jobb på Konstfack, där han är lärare på programmet för inredningsarkitektur och möbeldesign. Så var finns kärnan i Schulz-inredningarnas smörgåsbord?
»Det är nog entreprenören, mer än en definierad stil. Det är drivet, hans bredd och följsamheten som är Schulz kärna«, säger Erika.Snickarsonen Otto Schulz (1882–1970 ) växte upp i den nordtyska byn Rockenthin. Han valde först faderns yrke, men lämnade snickeriet för arkitektskola i Berlin.
Ambition att bli Göteborgs mest anlitade inredare
Viktig lärare var Alfred Grenander, en svensk arkitekt, mest känd för 70 tunnelbanestationer i Berlin. Genom honom reste Schulz till Göteborg för praktik och stannade. »Han kom till Sverige med en utbildning från Centraleuropa. Att foga in honom i svenskt kynne och formuppfattning, det låter sig knappast göras och det vill vi inte heller«, säger Christian.
De första uppdragen gällde fartyg som Schulz inredde under 1910-talet. Via rederierna kom han antagligen i kontakt med personer som behövde heminredningar. Så inleddes hans huvudkapitel med butik och snofsiga uppdrag. Schulz bosatte sig i samma hus som Boet, på Avenyn, med fru och två söner och lär ha varit en strikt husfader och en slipad sällskapsmänniska.
»Han spenderade nästan all tid tid på kontoret. Det tog hela hans liv«, säger Erika. Schulz körde ett första kontorspass till klockan 17, så middag lagad av hembiträdet, sen startade kvällsskiftet. »Vinsterna återinvesterades till största delen. Ambitionen var att bli Göteborgs mest anlitade inredare«, berättar Christian.
Otto Schulz gav tidigt ut böcker som skildrade hans verksamhet, en ambitiös och ovanlig karriärsmetod.1928 startade han också tidskriften Boet med rapporter från konstindustri och omvärld. »Det är en fantastisk publikation. Han bjöd in eliten av skribenter, museimän och konsthistoriker och bevakade Europas avantgarde.«
Det kunde vara en text om Le Corbusier, en om Carl Malmsten och sedan en om honom själv. Schulz betonade varumärket Boet och sig själv som upphovsperson.
»Han hade en butik på flera hundra kvadrat, ritkontor, grafisk formgivare, fotograf, illustratörer och transporter. Han måste ha haft 35–40 medarbetare.« Men inga andra formgivarnamn förekommer på Boet, utom på de storsäljande mattorna.
Boken om Otto Schulz
Boken har grott i ett decennium. Christian är designhistoriker och har tidigare skrivit boken om den nu glödhete möbelarkitekten Axel Einar Hjorth, som 50 år efter sin död steg från bortglömd till en av Europas mest eftersökta möbelskapare. »Redan när jag skrev den boken tänkte jag att Otto Schulz också behöver en bok. Han har delat öde med Hjorth.«
När Christian fick se några av Otto Schulz inredningsakvareller från Röhsska museets arkiv blev det startskottet till boken. Museet har möjliggjort projektet genom att välkomna det som ett forskningsprojekt och i dag finns samtliga 1622 akvareller sökbara på museets hemsida. Christian stod för baskunskapen om tidseran. Erika kastade sig in i forskandet kring tidskriften, de okända båtinredningarna, möbler mm. Det tog tre år att skriva ihop boken.
»Vi satt och vägde varje ord tillsammans, ofta på på Konstfack på söndagarna«, berättar Erika.
Mot fyrtiotalets slut sinade Otto Schulz entreprenörsdriv. Vid 68 års ålder, 1950, såldes firma Boet och dess utförsbacke började.
De nya ägarna drev verksamheten vidare i Malmö, men under 50- och 60-talen var Boet hopplöst omkört. Hans inredningar slängdes ut efterhand. Schulz hobby under sina sena år var uppfällbara sängar. Firma Boet ebbade ut med antikviteter och stilmöbler, ett vemodig slut för ett av landets mest grandiosa inredningsäventyr.
Schulz lejonfötter på funkisbyrån i boken är uppiggande, de morrar muntert att designhistorien inte är så blocklik som den kan se ut i backspegeln. Framförallt ropar hans inredningar till oss med vår konforma inredningsstil att känna efter själva och ta ut svängarna. Vi kan inspireras och få mod att köpa en Schulz-fåtölj som ser ur som en marshmallow på ben.
