Kika in i 50-talslägenheten signerad Peter Celsing på gärdet
Det tog bara 300 mejl att få ihop ett byte via fem lägenheter – som slutade i denna drömlägenhet på Gärdet, ritad av självaste Peter Celsing. Med originalinredningen helt intakt, och mingelpotential för 70 personer.
Max Persson och Cecilia Blomberg var inte imponerade när de såg huset på Armfeltsgatan i Stockholm första gången.
»Äh, det där är ingenting för oss!«
De hade bestämt sig för att äntligen byta sina lägenheter och flytta ihop när de körde förbi huset efter napp på ett lägenhetsbyte. Det hade tagit några år. Båda hade barn i tidigare äktenskap när de träffades.
»Max bodde på Lidingö och jag på Söder, barnen hade olika sorters kompisar, det kändes för komplicerat att flytta ihop.« När barnen började bli större kände de att det var dags. De letade egentligen efter en sekelskifteslägenhet, gärna på Söder.
Det är lätt att förstå att huset på Gärdet, längst ut på Armfeltsgatan, inte motsvarade förväntningarna. Armfeltsgatan är en lite avsides belägen återvändsgata på Gärdet. Huset är byggt i slutet av 1950-talet och ser vid första anblicken helt alldagligt ut, frånsett den lite udda färgsättningen. Nedre halvan av fasaden är grå, den övre mörkt röd.
Cecilia Blomberg och Max Persson
Ålder 57 och 58 år.
Bor i lägenhet på Gärdet.
Gör Cecilia Blomberg jobbar som journalist på Sveriges radio och Max Persson är vd för ett IT-företag.
Men det lönar sig att titta närmare; det är inte bara färgsättningen som är ovanlig. Att Max och Cecilia gjorde det berodde mest på paret som bodde i lägenheten.
»Det var mannen, Hans, som fokuserade på min lägenhet«, säger Cecilia. »Kanske bidrog det att han ville bo nära sin arbetsplats i Katarina församling. Han ville att vi skulle komma och titta. Okej då, sa vi.«
När de väl kom in genom dörren var saken klar. Lägenheten var fantastisk – pang!
De föll i farstun, kan man säga. Och det är inte så konstigt. Lägenheten är organiserad runt en platsbyggd garderobsvägg i douglasgran som mot vardagsrummet innehåller en öppen spis. I synnerhet Max insåg direkt att detta var något speciellt:
»Min pappa är slöjdlärare och jag är uppväxt med träbåtar. Jag var jätteglad att lägenheten inte var förstörd.«
Att genomföra bytet var dock inte alldeles enkelt.
»Det var fem lägenheter inblandade. När det var klart räknade vi till drygt trehundra mejl om just det här bytet.«
Som tur var kunde Max, som är vd på ett IT-företag, fungera som projektledare, och det behövdes. »Vi såg lägenheten för första gången i mars, skrev papper i slutet av maj och den 1 juli flyttade vi hit, efter 13 år som särbo.«
I juli åkte Cecilia till Paris som korrespondent för radion över sommaren, och först när hon kom hem kunde de börja bosätta sig på allvar.
»Vi levde i ett kaos av flyttkartonger och jobbade med att sortera och packa upp tolv till fjorton timmar per dag fram till mitten av september. Sedan satte vi i gång att måla, vi har målat allt själva. Lagom till första advent kunde vi ha inflyttningsfest.«
50-talslägenheten på Gärdet – ritad av Peter Celsing
Hade de tittat noggrannare första gången hade de nog redan då insett att det inte var en vanlig 50-talskåk. Utanför gaveln vid Armfeltsgatans slut står ett stort fristående kors, med en elegant betongtrappa som leder till Olaus Petri-kyrkan som upptar den norra änden av huset. Huset är byggt av Oscars församling. Sedan början av 1940-talet hade församlingen letat efter mark för en kyrka på Gärdet.
I början av 50-talet stod det klart att norra änden av Armfeltsgatan var den tomt Stockholms stad kunde erbjuda. Först hade församlingen planerat en friliggande kyrka på platsen, men så mycket mark ville inte staden släppa till. Den tomt församlingen kunde få rymde bara ett bostadshus. Församlingens arkitekt löste problemet. Han hette Peter Celsing. Så småningom blev han arkitekt till både Kulturhuset vid Sergels Torg och Riksbankens hus vid Brunkebergstorg i Stockholm och den klarast lysande stjärnan på den svenska arkitekturhimlen innan han avled 1975, bara 55 år gammal.
När han anlitades i slutet av 1953 var han dock endast känd, i den mån han överhuvudtaget var det, för att året innan ha vunnit arkitekttävlingen om Härlanda kyrka i Göteborg, men den var ännu inte byggd.
På Armfeltsgatan lyckades han lösa församlingens behov inom bostadshusets mått, med både församlingens kyrksal, konfirmandsal och expedition. 1955 godkände församlingen förslaget och på luciadagen 1959 kunde kyrkan invigas.
Kyrkan byggde inte huset för att sälja utan för att använda det själv. Det märks. »En del av hyresgästerna jobbar i församlingen. På ålderns höst bodde även den världskände körledaren Eric Ericson här.«
Max och Cecilias lägenhet ligger vid den södra gaveln, med ljus från tre håll, och lägenheten passar dem perfekt. »Lägenheten har bra flow, ombonad och ljus.«
Deras 146 kvadratmeter innehåller vardagsrum och arbetsrum, två sovrum och ett mindre rum bredvid köket, ursprungligen tänkt för hembiträdet. Köket och det mindre rummet ligger mot gatan, matsal och sovrum mot gaveln och vardagsrum och arbetsrum mot gården där Gärdets stora ekar lämnats kvar.
Att den är ritad för att kunna fungera för representation är uppenbart, även om serveringsrummet som finns på bygglovsritningen aldrig blev byggt. Att lägenheten var avsedd för någon av församlingens präster, kanske kyrkoherden själv, är ingen vild gissning. Varenda detalj i huset är specialritad. Från hallens inredning i douglasgran till stegen och räcket i trapphuset. Allt har ägnats omsorg som om det vore en del av kyrkan, vilket det ju nästan är.
Det är en tankeställare i dag när nästan allt, även i det som säljs som exklusiva projekt, är standarddetaljer. Bostadsrätter är spekulationsbyggen. De ska säljas, helst innan huset är byggt, på en marknad som inte är van vid annat. Utan att blinka accepterar den gipsväggar och kökstillverkarnas massproducerade lösningar. Det här är något annat. När Peter Celsings kontor ritade huset var han ännu inte 35 fyllda, med få genomförda projekt bakom sig, och engagemanget i uppdraget märks. Han och hans medarbetare har inte sparat på tankemödan, men ändå ansträngt sig för att hålla arkitekturen så stram som möjligt. Ta fasaden. Den är minutiöst genomritad, med snickerier i teak och de originella fönsterblecken som gör att fönstren kan ligga exakt i liv med fasadens puts. Mot gården är balkongräcket i betong placerat så att det är det enda på hela huset som avviker från fasadlivet, fyra centimeter närmare bestämt.
»Garderobsväggens ena gavel är avfasad så att man från det lilla sovrummet mot gatan kan se tvärs igenom lägenheten ut genom fönstret mot balkongen på gårdssidan.«
De har inte bara omvärderat lägenheten, utan även Gärdet. Cecilia var från början tveksam eftersom lägenheten låg så nära hennes arbetsplats i Radiohuset. Men det har sina fördelar. Nu är promenaderna till jobbet kortare och till stor del utan biltrafik.
»Området är två tredjedelar av känslan med en lägenhet. Här är centralt, nära till affärer och krogar vi gillar, som Supermercado på Sibyllegatan och Brasserie Godot på Linnégatan. Och jag kan promenera till 4H-gårdens kafé vid Stora skuggan och kaféet i Kruthuset vid Hundudden.«
För Max är förändringen ännu större. »Nu känns det som om jag har kommit hem.«
Som göteborgare har det tagit tid för honom att känna sig hemmastadd i huvudstaden. »Det här känns som mitt första hem i Stockholm. Efter 27 år i Stockholm har jag äntligen plockat fram mina gamla skivor. Innan sa jag, när jag åkte till brorsans hus eller till föräldrahemmet: ’Jag ska hem till Göteborg.’ Nu när jag är där längtar jag hem, till vår lägenhet. Lite kantstött, precis som en själv.«
Nu är även deras yngsta barn på väg att flytta hemifrån. Sally, Max dotter, pluggar i Stockholm men har sin pojkvän i Östersund och pendlar mellan städerna.
Men de planerar inte att flytta till något mindre.
»Vi bor kvar, hyr ut om det behövs«, säger Max. »Det känns bra att kunna ta emot gäster, erbjuda en säng. Eller kunna bjuda in sjuttio pers på en drink, det fungerar perfekt. Jag kan tänka mig att bäras ut härifrån.«
