Hemma hos arkitekten Mattias Stenberg – kika in i huset på stupet
Mattias Stenberg är en känd formgivare, liksom utbildad arkitekt. Nu har han ritat ett hus på sin hemmatomt, ett kompromisslöst svart skrin som sitter fixerat på en bergsslänt.
»Och alla limträbjälkar, oavsett varifrån du köper dem, är alltid avfasade i kanten, en 45-gradig fas, vissa fabrikat har fyra millimeters radie och andra har två millimeters, och det är väl ingen större skillnad tänker du, bara att tuta och köra, men inte för mig, för jag…«
Jag är tvungen att avbryta honom, Mattias Stenberg, där han sitter i sitt svartvita källarrum på Stora Essingen i Stockholm i grafitgrå kavaj som matchar hans betonggrå t-shirt som matchar hans Clooneygrå skägg som matchar hans stålgrå ögon som kanske inte alls är stålgrå – jag ser honom inte tillräckligt tydligt på skärmen – men de utstrålar laserskärpa, är glasklara, men inte kyliga. Lite som hans möbler: genomtänkta, totalkalkylerade, men ändå hemtrevliga och mysiga.
»Jo, jag vet att det är nörderi. Folk säger ofta till mig, ’Men herregud, Mattias, vem bryr sig?’ Men när du kommer in i en byggnad där alla detaljer sitter, där allt är på pricken, då frigörs en energi, en känsla, hela huset får en aura som du inte kan motstå. En atmosfär du aldrig kan uppnå om du börjar kompromissa med det ena efter det andra, med alla så kallade ’småsaker’.«
Det är därför han ritat huset på Sjöstugugränd 4. Som ett visitkort, för att visa vad han faktiskt är kapabel till som arkitekt. För det är till arkitekt han är utbildad, efter fem år på KTH i Stockholm är det så han titulerar sig. En kompetens som helt kommit att överskuggas av hans framgångar som möbelformgivare. »Jag är civilingenjören som forskade i medicinsk teknik som blev managementkonsult som blev arkitekt som blev formgivare«, säger han och himlar med de stålgrå.
Arkitekten Mattias Stenbergs experimentlåda
»Allt det jag aldrig fått mina kunder att gå med på – shou sugi ban-fasad, handslipat betonggolv, synliga furubjälkar – det har jag förverkligat här. Det är en estetik som är lätt att beskriva, material för material, men där helheten kan vara svår att föreställa sig. Hur känns det egentligen att bo i allt detta?«
»Så då tänkte jag: ’Jag ritar en experimentlåda till mig själv, lägger in allt det där jag alltid velat testa. Ett litet utställningshus som jag kan ta mina kunder till och visa hur bra det faktiskt kan bli.’«
Det är den försökskaninen som gömmer sig i bergsslänten nedanför det vitputsade funkishuset där han bor sedan tio år. Och medan Stockholms stadsbyggnadskontor såg framför sig en pendang till huvudhusets strama sockerbit, lika ljuv och sval, föreställde sig Mattias och hans partner ett mörkt och mättat skrin – Mattias kallar byggnaden »humidoren« – färg, form, textur, materialitet. Ett temperament som tjänstemännen på kommunen bestämt motsatte sig, Stora Essingens homogena arkitekturtraditioner tillät inte sådana bastarder, menade man. En ståndpunkt som Mattias sköt i sank med ett bombardemang av bilder.
»Jag satte samman ett gestaltningsdokument som redovisade alla de stilriktningar som faktiskt finns här ute. Stora Essingen är inte alls en särskilt renrasig ö utan faktiskt något av en byracka.« Att projektet varit näst intill omöjligt blir tydligt redan från vägen. Det stupar tolv meter från huvudhuset, 98 branta trappsteg leder förbi hundraåriga granitmurar in under det väldiga gullregnet fram till utsikten över Mälaren ut på den smala spången in mellan trädstammarna förbi kastanjen och lönnen över stupet fram till den glasade ytterdörren.
Byggnaden balanserar bland bumlingarna, griper efter murgrönan, hänger i fingertopparna, delar sig i två för att kunna stå mer bredbent i den hopplösa terrängen som bara en arkitekt kan komma på tanken att bygga i.
Mattias Stenberg
Ålder 47 år.
Bor Med Anna och dottern Eija på Stora Essingen.
Gör Arkitekt och formgivare (mattiasstenberg.com).
Aktuell med Förutom The Charred House lanserades två nya möbelprojekt för Materia och mini-figurinerna Little Creatures för Skultuna under Stockholm Design Week i februari.
»Ja, visst, det är ’svart backe’. Men det är ju också det som gjort det så spännande. Redan när vi köpte fastigheten 2013 började vi tänka på hur vi kunde bebygga den här platsen. Det är klart att det kliade i fingrarna, här kunde ju den där härliga barndomsdrömmen om att bo bland träden förverkligas. En trädkoja för vuxna.«
Och just däri ligger denna lilla 66-kvadratares storhet. För samtidigt som huset kan klassas som, kanske inte en fåfänga eller ett lusthus, det är ju ändå ett fullt fungerande hem på tre rum och kök, så besitter det en leklust. Det parar nytta med nöje, vuxet med barnsligt, en kirurgisk precsion och en hel massa kli i fingrarna.
Det är den finskräddade fasaden ett exempel på. Den är svart som Darth Vaders hjälm. Men om snickaren så bara skruvat in skruven (svart, naturligtvis) någon millimeter för långt, då hade det förkolnade ytlagret spruckit och hela huset fått utslag, en massa blemmor av trä. Eller om snickaren hade kapat en redan förkolnad planka, sågat med för grov klinga, då hade virket flisat sig och den vita snittytan stuckit i ögonen. Sådant jämkande förekommer överhuvudtaget inte här.
Vilket, my dear Watson, betyder att varje liten planka måsta ha varit inritad, på decimalen, och sedan måttbeställd, på decimalen, och sedan bränd och uppskruvad och varje litet fönster anpassat därefter, placerat i enlighet med plankans bredd, på decimalen.
En smått svindlande detaljomsorg.
Som i en sämre arkitekts händer hade kunnat framstå kliniskt, kallt, just lite stålgrått och distanserat, men som här i stället framstår rakt igenom omtänksamt.
»Det här är egentligen inget dyrt hus. Det rör sig om relativt billiga material. Jag har bara hanterat dem väldigt varsamt och med eftertanke.«
En varsamhet och eftertanke som också omfattar platsen. Balansen mellan natur och kultur är minst lika delikat; en abstrakt monumentalmålning i köket visar sig inte alls vara någon abstrakt monumentalmålning utan ett fem kvadratmeter stort fönsterparti som Mattias placerat bara någon meter från den bakomliggande granitväggen. Ett tecken på hans förmåga att se, betrakta, pinpointa skönhet där andra bara ser drypande berg, men också ett snillrikt arkitektoniskt trick.
»Det här projektet är en övning i det lilla husets skala. ’Vilka sinnen behöver du trigga för att ge intryck av rymd?’ Då blir det viktigt att jobba med dynamiken ute och inne.«
Säger arkitekten som blev möbelformgivare som blev arkitekt igen.
»Det här huset är mitt visitkort.«