Enkelhetens triumf av Fabel arkitektur
Fabel Arkitektur tilldelades Residence Stora Formpris 2024 som Årets arkitekter för detta hus – Höghult. En dubbel timmerstuga som går från klarhet till klarhet med sin tilltalande tydlighet och skyhöga hantverksgrad.
En juvel av trä i Västergötlands skogslandskap. Det något slitna men kloka begreppet »less is more« passar bra på Höghult, ett hus på en höjd norr om Karlsborg, en dubbelstuga ritad av Fabel arkitektur i Göteborg. Modernisten Mies van der Rohe gjorde uttrycket allmänt och hyllat med sina precisa stål- och glasbyggnader, en stil som tycks tillhöra en annan värld än den här fridfulla platsen.
Men under stolpverkets konstruktiva trärymd och i öppenheten mot landskapet slås ändå en viktig brygga mellan månghundraårig timmerarkitektur och modernismens idéer, här nyskapade med naturmaterial, hållbara processer och den värme och ljuvliga doft som kommer från träet självt. Det är här, i brytpunkten mellan timmer och öppenhet som det hettar till, som huset blir ett exempel på att tradition, snyggt och rätt använd, kan lyfta oss några steg in i framtiden. Höghult tycks också locka oss alla, från stugdrömmare till arkitekturspecialister, som i år nominerade det lilla huset till både Träpriset och Kasper Salin-priset, svensk arkitekturs »Nobelpris«.
Catharina Dahl Palmér och Sofie Campanello
Ålder: 39 och 38 år Gör: Arkitekter med egna firman Fabel Arkitektur. Bor: Göteborg Aktuella med: Hus byggt av två återbrukade timmerstommar i Fryksås, Dalarna. Vinnare av Residence Stora Formpris i kategorin Årets arkitekter.
En timrad juvel till sommarhus
Vad handlar det om? Det byggs hundratals timmerhus i Sverige varje år, varför har just Höghult väckt sådan uppmärksamhet och längtan? »Huset har en tilltalande tydlighet. Det ser enkelt ut, men innehåller ändå många upplevelser. Det väcker också nyfikenhet och människor blir glada och överraskade för att det har med timmerbyggnation att göra och att det går att bygga något nytt«, funderar arkitekten Catharina Dahl Palmér som driver Fabel arkitektur tillsammans med Sofie Campanello.
Uppdraget var att rita ett fritidshus för sommarboende och deras gäster i en närliggande äldre fastighet. Den beställande familjen ville ha »en juvel, men inte en guldig juvel«. En bastu var önskemål, samt sovplatser och ett större umgängesrum, med öppna funktioner. Catharina och Sofie besökte Höghult. Platsen, ett tun med skog och landsväg bakom och en brant sluttning ner mot en sjö gav idén. Ställer du en stol här vänder du den mot utsikten, inte mot skogen. Samma sak med huset. »Huset står på utsiktspunkten. Det fanns ingen annan plats.« Snilleblixten med ett dubbelhus föddes ur funktionerna. Bastun och sovrummet talar om omslutenhet, skydd och ombonat liv. Det gav timmerstommen. Familjen önskade också ett stort socialt rum, ett lusthus eller växthus. Då trillade polletten ner. Fabel gav utsikten en egen byggnad. »Vi ritade en öppen konstruktion utanför. Det blev också ett roligt sätt att lyfta fram olika typer av hantverk.«
Hur skulle då utsikten lyftas? Vanligtvis brukar moderna timmerkåkar vid utsikter få så stora fönster som väggarna tillåter, men det ger oftast oharmoniska, sönderskurna fasader. Det yttre huset blev här en hybrid av glasat vardagsrum och två verandor, med känsla av sommarlada. De bägge hus-kropparna binds ihop av tre fönstervägar och halvmeterlånga bryggor. Tätheten mellan byggnaderna påminner om de äldsta bondbyarnas uthus som trycker sig mot varann. Fabel arkitektur startade 2012, direkt efter arkitekturskolan på Chalmers. Catharina och Sofie hade liknande bakgrund från skogiga Småland, blev vänner och gjorde examensarbetet tillsammans. De sökte något mer handfast och miljövänligt än den tidens high-tech-trend och hittade hem i träbyggandet. Genom tidiga byggnadsvårdsprojekt skapade de ett brett nätverk av hantverkare. »Kunder ville bygga om och återbruka. Bevarande och fokus på bra råvaror var självklart. Framför allt kunde vi arbeta med gott samvete mot naturen«, säger Sofie.
Timmerhusens kraft och flexibilitet
Kontoret har ritat fina villor som på olika sätt utnyttjar träets fördelar. Ett hus i Stråtenbo i Dalarna är en mix av nybygge och ett gammalt stall och visar hur väl det går att förnya befintliga trähus, en uppgift som kommer att bli allt viktigare i framtiden. Att riva är miljöslöseri. Timmerkåkar är flexibla. De går att plocka ner och flytta på, de kan vändas och vridas på stället, byggas till med nya våningar, fönster kan tas upp. Samma timmer kan användas till flera husprojekt genom århundraden. Teknikens fördelar är uppenbara: virket är lokalt, timret isolerar, ger gott inomhusklimat och binder koldioxid under hela sin livslängd. Catharina och Sofie grunnade vidare på vad en juvel för Höghult skulle bestå av, hur den skulle rimma med landskapet. Svaret blev: hantverk.
Huset skulle byggs med lokala material och traditioner, ändå anpassas till moderna krav på boendemiljö.»Vi ville göra ett hus som var tydligt och dra det till sin spets«, säger Catharina. Spetsen blev själva konstruktionens uttryck. Kontakt togs med timmermannen Mats Renström och hans firma K-märkt byggnadsvård i Hjo. Huset växte fram i tätt samarbete med Mats, som vet allt om hållbara konstruktioner, fönsters storlek i timmerstommar, om fuktvandring, isolering, grundläggning. »Vi hade inte kunnat rita och räkna ut huset. Det behövde skapas i närkontakt med Mats och hans specialister«, säger Catharina. Byggnadstekniken kom att skapa rumsligheterna.
Ingredienserna i utsiktsdelen är precisa som i en anonym lada på landet med stolpverk. Ingen spik eller skruv i bärande delar, utan konstruktionen låser sig själv i skarpa, ofta komplexa trämöten. Materialen spänner mot varann som stroferna i en välkomponerad dikt och något utöver bygget uppstår: en poetisk ton och dimension. Det är arkitektur. Höghults enkelhet är på det viset ett slags skiss för underbart liv. I en tid av maxade uttryck och snabba effekter blir denna nedtonade enkelhet oändligt lockande. Här vill vi leva, fokuserat och avslappnat, utan onödigheter. Den svenska fattigdomens betydelse viskar. Historiens namnlösa timmermän, men också den timmerälskande Anders Zorn och Carl och Karin Larssons trivsamhet och Ellen Key, alla med sina sätt att modernisera det svenska lanthemmet, smyger runt härinne. De verkar belåtna med juvelen i Höghult.
