FOrmgivarens Sfinx i tegel
Eftertänksamt, stilrent och materialdrivet. Den gula tegelvillan i Stocksund visar varma tecken på Mia Cullins och hennes familjs varsamma liv.
Det blir lätt lite nervöst och spänt i de svenska drömhemmen. Ambitioner gnisslar mot vardagar. Det yttre livet hamnar i obalans med det inre. Oro gnager på lyx, tid saknas för den fridfulla livskänsla som vi alla längtar efter. I en gul tegelvilla hos formgivaren Mia Cullin och hennes familj har allt det där lugnat ner sig och hittat sin rätta plats. Skevheterna tar paus. Det är ett hem att leva i, inget scenbygge för beundrare. Livsekvationen hem, arbete och plats stämmer. Är det helt enkelt trivsel? Spännande och vackra saker överallt: möbler, keramik, belysning, bilder.
»Vi är inte de som köper mycket nytt, utan använder mina prototyper, gamla objekt och möbler, handlar vi något får det hänga med länge«, säger Mia Cullin, när vi sätter oss i hennes nätta Fay-stolar vid utsikten över Lilla Värtan mot Ropsten och Lidingö, en vy i lager på lager, som en teaterscen. »Jag älskade den gamla fackverksbron till Lidingö som revs i höstas och ersattes av en betongbro.« Den där stiliga enkelheten: vatten, luft och klippor fortsätter in i hemmet. »Det jag tycker om med huset är materialen: teglet, Kolmårdsmarmorn och eken i golven. Vi har inte så mycket färg här hemma, men jag gillar de milda kulörerna med naturlig materialitet.«
Mia Cullin
Ålder: 53 år. Gör: Formgivare och inredningsarkitekt. Familj: Man, tre barn och storpudel. Aktuell med: Nyheter för det italienska företaget Pellizzoni som visas under Milano design week.
Det kunde vara Mia Cullins designcredo: tydlighet, lätthet och balans. Allt detta finns samlat härinne i byggmästarvillan från 1947, rest i en sluttning i tre våningar. Huset smyger mot gatan, ut mot sjön reser det sig som en sfinx i gult tegel på en avstyckad sommarlovstomt i Stocksund. Ute på udden låg förr en stor sommarvilla, Bernhardsberg, döpt efter Berhard A Nilsson, en av de förmögna män som byggde hus här och flyttade ut från den smutsiga stenstaden om somrarna, med pick och pack, tjänstefolk och familj.
Ångslupar fraktade männen in till arbetena. När Stocksund senare blev villastad förföll Bernhardsberg och revs så småningom. På delar av tomten byggdes på 1940- och 50-talen ett kvarter med gedigna tegelvillor, som om byggmästaren lekt med Lego av tegel i olika varianter. »Som yngre gillade jag inte gult tegel, förknippade väl det med mitt första skolår, men nu tycker jag det är otroligt vackert med sina skiftningar i grönt, lite rött och brännmärken. Det var trivsamt att komma hit. Barnen tycker huset ser ut som en gammal skola.«
Familjeliv i representationsvilla
Mia och familjen bodde tidigare i närheten, men spanade efter något större, hittade huset, la ett bud och fick det. Ibland funkar det. Det var så klart en del att fixa med hemmet där samma familj hade levt i flera decennier. Huset byggdes nog med fokus på representation. Vardagsrummet öppnar sig generöst mot utsikten. De stora fönstren togs troligen upp redan på sjuttiotalet. Nu byttes ett sönderfallande Ikea-kök och ett nytt badrum byggdes, annars är det mesta orört. En trappa ner finns en labyrint av rum och dörrar, matförråd, tvättstuga och rum för läxläsande barn. Det var det gamla sättet att bygga hem, stora rum uppe, de praktiska rummen undertill. Garaget har förvandlats till en modern, luftig »gillestuga«. Mias egna lampor här och där, »den har jag också gjort, en prototyp«. Hon pekar på badrumsgolvets Kolmårdsmarmor, där den gamla sorten möter den nya marmor som bryts i dag, som är mer grönblå. »Brotten med den äldre, milt varmgröna stenen tog slut på femtiotalet.«
Mia Cullin föddes i Lund och växte upp i Falsterbo. »Först när jag jag kom tillbaka dit långt senare förstod jag hur posh det är där, ett helt annat Falsterbo än jag minns.« Pappan var jurist och ekonom, jobbade för stora bolag. När hon var åtta gick flyttlasset till Österskär utanför Stockholm. Hon flyttade in till Stockholm, gick på Nyckelviksskolan. Hon tänkte sig först att bli grafisk designer och illustratör, 1990-talets hetaste jobb, men på Nyckelviken upptäckte hon sin längtan efter tre dimensioner. »Det var alltid roligt att jobba med material, göra skulpturer, arbeta med gips, metall, det var kul att bygga saker. Rumsligheter var intressant.«
Som 21-åring gjorde hon ett drastiskt hopp till en designskola i Florens. »Det var stränga lärare, vi jobbade hela nätterna, ritade rum för hand, med superhårda genomgångar.« Linjerna skulle sitta rätt. Hon började på Konstfack 1993, som kändes mjukt och bekvämt i jämförelse. Hon gick linjen för inredningsarkitektur och möbeldesign. Professor var arkitekten Love Arbén. »Han var skarp, kunnig och precis, satte fingret på vad som var viktigt.« Också där en skolning med fokus.
I den skandinaviska modernismens spår
Nu 26 år efter Konstfack är listan över Mia Cullins uppdragsgivare lång och vindlande, från Nola till Materia, från Gemla till Ikea, från Adea till Blå station, Zero, Klong och Atelje lyktan. Uppdragen fortsätter. Hennes insatser har ett eget språk: nyfiket och säkert med redovisande konstruktioner och material, en klar linje längs den skandinaviska modernismens stigar. »Jag vill synliggöra beståndsdelarna. Det är intressant och skapar ett slags lekfullhet och en pedagogisk vinst.«
Hon har också ritat den kanske härligaste soffan just nu, Verks V.MC.01 i furu eller ek, ett underverk i redovisad precision, ändå bekväm med övertoner av sjuttiotalets furumöbler. »Det är svensk furu eller ek, massivträ, ingen skiktlimning. Allt är separerbart. Med de förutsättningarna blir det att jag tänker enkelhet.« Verks ambitionsnivå är att enbart arbeta med svenska, certifierade råvaror. Trä går att skaffa. Det har varit svårare med helsvensk textil, men nu har en ulltextil tagits fram.Just nu arbetar Mia med det italienska möbelföretaget Pelizzoni, som hon tidigare ritat speglar för. Hon utvecklar nu kuddar av läderspill och en rumsavdelare i flätat läder. »Få i Sverige vill arbeta med läderhantverk, men den traditionen finns ännu levande i Italien.«
Mia är också gästlektor på formlinjen på Beckmans i AGA-området på Lidingö, dit hon tar elcykeln om morgnarna. Tillsammans med Anki Gneib har hon ritat kontor och Nolas monter på Möbelmässan i flera år. De bägge experimenterar nu med Universe, 3D-frästa furuklot, som liknar de små klotformade pusselklot som fanns förr, fast större. Det är en allvarlig lek med funktion och uttryck. Hur kan vi arbeta vidare med de uppbrutna geometriska formerna? Samarbetet pågår, idéer utvecklas, företag kontaktas. I ett eget projekt har Mia undersökt design i återbruk. »När och hur kan vi rädda en möbel genom återbruk? Vad får vi göra och hur kan vi ändra den? Kan vi peta i andras formgivning?« Hon lät klä en upphittad teakpall med laxskinn och en av Ikeas Aalto-plagierande pallar fick ett metallstativ. Ett förstört Bruno Mathsson-bord dekorerades med intarsia i sjödränkt ek hittad i vattnet utanför Göteborg. Så uppstår nya berättelser när Mathssons klassiker möter en ung, intarsialäggande gitarrbyggare, via Mia Cullins design, präglad av nyfikenhet och hantverk, återbruksinspiration och en särskild känsla för modern trivsamhet i produkter och i sitt hem som nog i mångt och mycket är ett självporträtt.
