Oas bland tallar
På en naturskön tomt i Stockholms skärgård har konstnären Helena Aschbacher Malm och hennes familj förverkligat sin husdröm – i samklang med naturen.
Det är trångt på visningen av sjötomten i Stockholms skärgård. När Helena Aschbacher Malm kliver omkring bland mossklädda stenar och högresta tallar hör hon fragment av ett samtal: »Det är en komplicerad tomt. Det sluttar, det här får vi plana ut. Och hugga ner träden!« I den stunden bestämmer hon sig: »Nej! Vi måste rädda tomten! Vi måste bara ha den.« De budar och vinner.
Beslutet om att bygga fritidshus hade vuxit fram under flera år. Men de hade inte hittat rätt tomt, förrän nu. »Den hade helt underbara träd och klippor – och låg lite för sig själv på en udde. Dessutom var det nära mina föräldrar och syskon med familjer«, säger konstnären Helena Aschbacher Malm.
Förr var området oljebåtshamn och det fanns en fallfärdig arbetarbostad från 1940-talet på platsen, som tyvärr var i för dåligt skick för att rädda. Men att bevara själva naturtomten vid vattnet så intakt som möjligt var de fast beslutna om. Det var ju trots allt den hon och maken Per föll för. De valde att smyga i gång projektet i liten skala. »Vi började med gästhuset för att ta det lugnt och känna av tomten. Vi ville kunna testa olika material och bo in oss lite innan vi satte i gång med det stora huset.«
Allt sitter i detaljerna
Men så värst lugnt blev det inte. Helena, som också är utbildad byggnadsingenjör, var gravid med sitt första barn när hon började rita gästhuset. De fick bygglov och den nyfödda sonen fick sedan följa med på byggmöten och titta på material. »Vi gick verkligen ›all in‹ när det gäller alla detaljer. Snickarna satte in ett ribbtak där varje skruv doldes av en liten träplugg och på golvet lade vi en fin kalksten från Gotland. Vi tyckte det var så kul att göra det här lilla huset! Nu är det ju nästan aldrig någon som bor där, men då och då får gäster njuta av de fina materialen och detaljerna. Kanske flyttar vi ner när barnen blir stora.«
Helenas pappa är arkitekt och var ett värdefullt bollplank kring tekniska lösningar och nivåskillnader. Gästhuset stod färdigt 2017 och två år senare hade de känt in tomten så pass mycket att de visste var och hur de skulle placera bostadshuset utan att göra för stor åverkan på naturen. »Vi älskar alla tallar och stenar, så vi valde att placera huset där det gamla stått och bara låta det växa ut lite grann. Därefter anpassade vi uteplatserna efter hur tomten lutar. Vi fick ta ner något träd som annars skulle ha hamnat i sovrummet, och det var lite sorgligt, för vi försökte verkligen bevara allt ner till minsta lilla mossa.« Men där naturen står för det stilla och poetiska är huset tuffare i sitt formspråk, med en övervåning som skjuter ut med överhäng. I valet av fasad kopplar de dock tillbaka till platsen och ursprunget med värmebehandlad tall som grånar med tiden.
Naturen tas med inomhus
När Helena väntade sitt andra barn, en dotter, började det stora huset ta form. Målet var att bli klar med bygglovshandlingarna innan hon föddes, och det gick nästan. Men dottern gjorde tidig entré. »Jag kämpade på tills jag kände att jag höll på att gå in i väggen. Som tur är kunde min man ta över och bli projektledare för bygget, precis i rätt tid. Det var svårt för mig att ens komma dit då för det blev så mycket stress. Om jag ritar för en kund kan jag dra ett streck och säga att nu är det klart. Men det går inte när det är till en själv. Det bara snurrade i huvudet, så jag fick släppa allt till min man.« Tanken om ett hus som smälter in i naturen tas med även inomhus, med solida furuplankgolv och furupanel i taket, kombinerat med gråbeige väggar och dörrfoder för att bryta av. En öländsk kalksten i hallen blev en hyllning till Pers öländska arv, men även till graniten precis utanför dörren. Att plocka in det som syns utanför blev en genomgående designstrategi. »Vi kände att vi måste ha furu, det är väldigt svenskt och vi har alla de här tallarna utanför. Vi ville ha den gyllengula känslan men alla undrade vad vi skulle ha för behandling: Ska det vara en vitlasering?«
Att Helena är konstnär har påverkat huset på olika sätt. Dels har hon ett givet öga för färg och form, men hon har också haft konsten med sig i planeringen av huset. »Redan när jag ritade tänkte jag ut väggar för min konst, så det kom i ett tidigt stadium. Sedan kliade det i fingrarna att få sätta i gång och måla.« Ateljén på övervåningen karaktäriseras av ett ovanligt fönsterparti där indelningen av glasrutorna är influerade av – eller som Helena säger, rakt av plagierade från – en abstrakt Mondrianmålning som hade den perfekta uppdelningen av ytor. När ateljén stod färdig beställde hon måttanpassade dukar till alla väggar – och fick snabbt sällskap. »Jag ritade in min ateljé för att kunna stå där och måla, men barnen har börjat kalla det för ›sitt pysselrum‹ och min man har ställt dit en snickarbänk, så jag har inte ytan helt för mig själv. Men alla vill vara där och det är också väldigt härligt.«
Huset är placerat så att det inte avslöjar allt. Entrén ligger på en nivå och ett steg ner finns sällskapsytorna – och först då öppnar sig utsikten till fullo. Det blir samtidigt högre i tak och luftigare med stora glaspartier som vetter ut mot vattnet. Från vår till sen höst öppnas huset upp och de lever ute och inne om vartannat.»Barnen älskar att bada i poolen. Vi står ute och lagar mat. Det är mycket uteliv. Tanken var att komma närmare naturen, men ändå ha det bekvämt. Jag älskar att gå ner på morgonen och ta ett dopp innan frukost. Att bara ta med en kaffe ner en vindstilla morgon. Det är så härligt.«Att tallarna, bergsknallarna och mossan fick vara bevaras och omfamna huset blev nästan bättre än de vågat hoppas.»Det är inte bara en utsikt mot ett vatten, utan det händer lite förgrunden med tallar, stenar och klippor. Ekorrar springer i träden. Vi har hackspettar. Det är mycket som händer, men det är ändå lugna saker. Det är precis det vi tänkte oss och ville ha.«
Helena Aschbacher Malm
Ålder: 42 år.
Familj: Maken Per och två barn.
Aktuell med: Konst och måleri under namnet Studio Aschbacher.