Fanny Rådvik skildrar sitt eget hem på Danviksklippan

0:40

Efter reklamen: Konstnärernas trähus i skärgården

(0:40)

Vintersolen skiner på Danviksklippans nio vänliga jättar. Lugna och trygga står de som en orubblig utpost mellan idel växande stadsdelar: Södermalm i väster, Hammarby Sjöstad i söder och Saltsjöqvarn i norr. Här bor Fanny och Rikard Rådvik i en optimalt planerad tvårummare. Paret flyttade från Göteborg till Stockholm under pandemin och allt gick imponerande enkelt, som om det varit meningen hela tiden. Men efter ett år av lägenhetsbyte tog det stopp och paret insåg att de behövde ta sig fram som förstagångsköpare i huvudstaden. Den 29 december plingade det till i Hemnet-appen och där fanns en lägenhet på 56 kvadrat som till råga på allt rymdes i deras budget. De ringde mäklaren, gick på visning, lade ett bud och på nyårsafton kunde de höja glasen mot Danviksklippan från vännernas balkong på Södermalm.

»Då hade jag verkligen gått och längtat till funkis ett bra tag. Så för oss var det väldigt attraktivt att många av lägenhetens originaldetaljer fanns bevarade. Även om det har renoverats genom åren så är det väldigt varsamt gjort och all själ finns fortfarande kvar«, säger Fanny och låter blicken svepa över de snedställda överskåpen. »Det här köket kanske inte imponerar på så många, men jag tycker att det har något. Det får mig att tänka på små japanska kök vars hela premiss är att man bor väldigt trångt men ändå vill fokusera på funktionaliteten, poängen är man bara ska få plats med det man verkligen behöver och den filosofin linjerar med hur jag tänker på tillvaron i stort.«

Oemotståndliga originaldetaljer

En av lägenhetens mest urtypiska originaldetaljer väntar dold i väggen mellan kök och vardagsrum, den lilla skjutdörren som i många andra lägenheter fått stryka på foten när nya ägare gett sig ut för att öppna upp 40-talets planlösning. »Vi använder den sällan, men vi älskar att den finns där. Samtidigt som jag tycker att den lilla väggen bidrar till flödet i lägenheten. Det här är en snäll och ödmjuk lägenhet, den är inte pampig på något sätt men det har ju aldrig varit meningen heller.«

Den högst funktionella planlösningen skapar ett självklart sammanhang mellan lägenhetens olika delar – oavsett var man befinner sig i lägenheten så väntar en hemtrevlig siktlinje in i ett annat rum.

Fanny och ­Rikard Rådvik

Ålder: 35 och 44 år. Gör: Fanny är fotograf och Rikard produktions­ledare. ­
Aktuell med: Boken Mönster tillsammans med konstnären Evelina Kroon, där Fanny har stått bakom kameran.

De nio punkthusen på Danviksklippan stod klara sommaren 1945 och ritades av arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius. Färgsättningen av husen gjordes i samarbete med konstnären Helge Franzén och utemiljöerna är skapade av trädgårdsarkitekten Walter Bauer – punkthusen är även grönklassade i Stockholms stads kulturhistoriska klassificering. Huskropparna varsamt utplacerade för att undvika insyn och det är tydligt att det i högsta grad är en fråga om nio individer. Det är inte bara fasadfärgerna som skiljer sig åt från hus till hus utan även lägenheternas planlösning, portar och trappuppgångar. »Det märks hur mycket kärlek man lade ner i det här projektet och det gör i sin tur att man känner sig stolt över att bo här. Man blir extra motiverad att bevara den känslan och fortsätta se efter någonting som faktiskt har hållit under såhär lång tid – snarare än att åtgärda något bara för att det kanske anses ”gammalt”.«

Hygge i London med Covet Noir

Minimalist som älskar saker

Att vara gammalt och hålla stilen över tid är egenskaper som premieras på mer än ett sätt hemma hos lilla familjen Rådvik, där sköna ting och vackra vardagsvaror väntar i varje hörn. »Jag ser mig själv som en minimalist, men jag har inte på något sätt en minimalistisk stil. Jag blir inte lycklig av att ha det rent och tomt, jag vill omge mig med allt jag gillar. Men jag såg ett citat häromdagen som jag verkligen kände igen mig i: ”Minimalism inte är en stil, det är ett sätt att förhålla sig till ting. Och om du vill ha jättemycket saker så går det bra, så länge du väljer dom med omsorg”. Och det är exakt så jag är!«

»Jag tror att jag konsumerar väldigt lite, om man jämför med andra, men det betyder inte att jag har få saker. För när något väl får komma med mig hem så är det för att stanna. Om du kommer hem till mig om 40 år kommer du mötas av exakt samma saker som finns här nu. Det är en av de viktigaste premisserna när jag väl väljer något – kommer jag att älska det här lika mycket när jag är 60 år?«

Tidsperspektiv som inte bara ställer krav på estetiken, utan på kvaliteten. Det säger sig självt att den hantverksmässiga höjden löper som en röd tråd i paret Rådviks hem. »Det jag älskar med hantverk är att det hela tiden finns en berättelse bakom, att varje sak är gjord av en människa som använt kraften i sina händer eller luften i sina lungor för att forma den. Jag vill att alla mina saker ska kunna gå i arv och då blir det ännu viktigare att det finns en grundläggande hållbarhet, både när det gäller material och form«, säger Fanny och ställer ifrån sig kaffekoppen på soffbordet.

»Det ger sig själv på något vis. Om något är väl formgivet, utfört och beprövat så åldras det också mycket bättre än saker som producerats snabbt och tagits fram för att det anspelar på en trend. Det går inte att jämföra med ett föremål som gjorts av en person som ägnat hela livet åt att utveckla sitt hantverk och värv.«

Fanny Rådvik växte upp i ett 70-talsradhus i tegel i centrala Helsingborg, i en familj som fann det helt självklart att fylla sitt hem med konst och antikviteter. Persiska mattor, chiffonjéer och rottingklädda stolar som nu funnit sin plats i Fanny och Rikards vardagsrum. Överfyllda bokhyllor och konst, så klart. De fyra syskonen ordentligt skolade redan från start, att titta på saker och sedan diskutera dom med varandra var en självklarhet. »Det var aldrig på något kultursnobbigt sätt, utan bara det vår familj gjorde om helgerna. Man åkte till Louisiana i Helsingör och gick med mamma på loppis – där hon lärde oss att vända på saker och titta efter namn och stämplar. När man håller på så under lång tid är det nog oundvikligt att man tränar upp sitt öga. Det gjorde att jag väldigt tidigt lärde mig vad som är min smak.«

Det har också gjort att Fannys tröskel inför att själv köpa konst och möbler hon gillar är lägre än de flestas. »Jag har alltid kastat mig rakt in i onlineauktioner, det började jag med långt innan det fanns en massa smarta plattformar för det. Så jag vill nog påstå att jag gjort några av mina absolut bästa köp på små undangömda auktionssajter. Där det framför allt finns otroligt mycket bra måleri för nästan inga pengar – det handlar bara om att våga buda och tro på sin egen magkänsla.«

Just konst kan vara en känslig fråga för många, men enligt Fanny behöver det inte vara svårt att ”vara en person som köper konst” – det handlar bara om mod. »Många gånger slås jag av hur vi människor väljer att ha samma saker hemma, för att det känns tryggt. Man köper grafiska blad av Matisse, Miró eller Picasso för att det känns som ett ”säkert” val. Samtidigt som du kan få en oljemålning av en konstnär som kanske varit lärling till någon av dem för betydligt lägre pris på auktion. Man måste bara tro på sin egen smak och lita på att om du älskar den här målningen så räcker det. Då är det bra konst.«

»Ens hem är som livet i stort – en plats där det levs och där det finns fula sladdar. Där inget är perfekt men saker liksom har hittat sin plats för att man vill leva med dom. Jag är chockad nästan varje dag över att vi har lyckats få in så mycket möbler på en så pass liten yta.«

Sparsmakad inredningsfilosofi

Inredningsfilosofin hemma hos familjen Rådvik är alltså att klämma in så många älsklingsgrejer som möjligt, utan att förta lägenhetens naturliga flöde. Allt här är så väl valt att när impulsen att rensa ut och göra plats för nytt dyker upp, rycker Fanny upp skåpsdörrarna –bara för att upptäcka att det inte finns någonting att rensa. Allt som står där har en given funktion och ett syfte att fylla. Att jaga och fynda för nöjets skull har aldrig varit Fannys grej. »Jag älskar att gå på loppis men det är sällan jag kommer hem med någonting, jag kan stå och hålla i en ljusstake eller en vas väldigt länge och känna att den uppfyller alla mina krav. Men sätter ändå tillbaka den om jag inte känner att den fyller ett tydligt befintligt behov. Jag blir mer och mer petig och sträng med vad som kommer in i vårt hem.«

I sin yrkesroll som inredningsfotograf har Fanny antagligen sett fler svenska hem än de flesta. »Jag har lätt för att inspireras och bli drabbad av miljöer jag befinner mig i, så när jag kommer hem till någon och ska plåta kan jag känna att ”det här är det finaste jag vet” – då spelar det ingen roll om det är fråga om maximalism eller minimalism. Då känner jag att jag vill köpa hela konceptet rakt av eller ha exakt den där jättevackra saken som står i hyllan. Sen kommer jag hem och ser att här redan finns spår av allt det där jag ville ha, för det är min smak som är grunden till varför jag kände de där känslorna från början och det är inte en stil.«

»Men jag älskar verkligen att vara i andra människors hem, så mycket att jag även ägnar mig åt det på fritiden. Att besöka konstnärers och arkitekters hem är mina största inspirationskällor.« Ett av de mest inspirerande besöken var i arkitekten Eileen Grays villa E-1027 i Roquebrune-Cap-Martin i södra Frankrike, även om villan var märkbart större än Fanny och Rikards lägenhet så var den fylld med små enkla rum, för det är allt man behöver.

»Efter besöket där kände jag att jag såg vår lägenhet ur ett annat perspektiv, vi har verkligen allt vi behöver på de här 56 kvadraten. Många resonerar att ju större hem man har desto bättre, men det håller jag inte med om. Man behöver ju inte en större lägenhet så länge man har en som är väl planerad. Jag tänker ofta på det hur fantastiskt skickliga funktion-alismens arkitekter var på just det, att göra det mesta av ytan. Det finns något oerhört sympatisk med det som jag aldrig tröttnar på.«

Inför det här reportaget fick även Fanny tillfälle att vända på blicken och kameran, när hon tog sig an uppdraget att fotografera sitt eget hem. »Att skildra människors hem är något väldigt speciellt, det gick upp för mig på ett ännu tydligare sätt nu när jag skulle fotografera mitt eget. I vanliga fall brukar jag försöka kliva in i en ny miljö helt utan förväntningar, för att kunna se hemmet med min egen blick och hitta spännande vinklar, detaljer eller möbler som gör sig bra på bild. Men att fotografera sitt eget hem var mycket mer nervöst och krävande, var börjar man ens? Det tog längre tid än alla andra hem jag har gjort, för jag känner det så väl«, säger Fanny och ler.

»Det är mycket enklare att vara osentimental och välja ”rätt” bilder, när det gäller andras hem. Det blev tydligt att jag tog parti för vår lägenhet och ville göra den rättvisa. För att visa mitt hem är att visa vem jag är och när man väl får chansen vill man få fram dess bästa sidor. Så som vi ser det varje dag.«

Per Fribergs Villa Holsby – ett konstnärshem