Huset som inte längre finns

0:59

Efter reklamen: Niklas Runesson: "Vill inte vara en del av trender"

(0:59)

Det här huset finns inte. Men vi ser det ändå och när vi pratar om det är det att tala om en död vän, vi talar i nutid. Vi vill att huset ska leva och bjuda in oss, låta oss stiga på och visa oss rummen med den goda doften av varmt trä.

Vi vill öppna dragfönstren, kliva ut på terrasser och altaner, ner för trappan till den gröna trädvärlden nära en gammal ek, till klippor, trädäck och badtunna. Allt det där vill vi se och fantisera om. Så följ med i berättelsen om detta ljuvliga hem på kanten av en klippa på Tyresö. En familj drömde om ett hus. De fick det också, en byggnad ritad av Arkitektstudio Widjedal Racki, som drivs av Håkan Widjedal och Natasha Racki. Husets ägare Niclas Roxenhed, som byggde och flyttade in med fru och två barn, berättar: »Vi hade köpt tomten och började tänka på hur huset där skulle kännas. Vi ville ha mycket trä och värme, avslappnat med en trivsam atmosfär, en ledig känsla.«

Tomten ligger i ett äldre fritidshusområde med sportstugor och småkåkar och den enkelheten satte nog grunden. Sökandet efter inspiration och arkitekt började. »Vi kikade runt, pratade med arkitekter på nästan tio olika kontor.« En ny detaljplan måste väntas in. Håkan och Natasha var sist i raden. Niclas och hans fru berättade vad de gillade med tomten och vilka utblickar de ville ta till vara. En stor ek på platsen måste få ett ord med i laget. Efter mötet fanns ingen tvekan. »Att de valde att tacka ja till vårt lågbudgetprojekt kändes fantastiskt. Dessutom tror jag att de tyckte det var kul att vi var öppna för att göra något annorlunda. Widjedal Racki fick jobbet. Sedan gick det några år, som det kan göra, projektet kunde inte dra i gång av olika anledningar, tomten bidade sin tid tills tråden togs upp igen. När byggbeslutet var taget fick arkitekterna fria händer.«

Klättrande lösvirkeshus på bergsknallen

»Vi hade sett vad de hade åstadkommit tidigare. Det skulle nog bli bäst om vi inte styrde och ställde för mycket i den kreativa processen. Vi kände att de hade lyssnat in vad vi var ute efter«, säger Niclas. Tomten var obebyggd. Den dominerande delen var en bergknalle och en brant sluttning med träd. Detaljplanen hade skyddsmarkering på sluttningen och det blev en del lirkande innan bygglovet godkändes. Ingen dynamit. Huset sparade bergknallen och klättrade nedåt sluttningen med en trappa mot ett däck under bostadsdelen som står på pålar. »Från början var det inte givet att vi skulle bygga ett lösvirkeshus men tomten var av den karaktären att inget annat kändes rimligt«, säger Niclas. Huset gömmer sig platt på bergknallen och grannhusen. »Det är inget stort och spektakulärt hus, snarare lite privat, men inte avvisande. På baksidan skapas en egen värld«, säger Håkan Widjedal. Den gamla eken styrde formen för huset, som stoppar inför stammen, men låtar grenarna stäcka sig mot fönstren och bildar ett rum, som en trädkoja över slänten. »Slutresultatet blev bättre än jag kunnat föreställa mig och jag tycker vi lyckades med vår ambition att göra något som känns genuint och andas vacker enkelhet«, säger Niclas.

Widjedal Racki har sedan år 2000 berikat svenska kuster och tomter med ovanligt stilig modernism, främst villor. Det har blivit eleganta, gedigna lyxhus vid skandinaviska klippor och tallar, skarpa huslådor mot utsikter.Lyx med skärpa, men aldrig pompöst eller ansträngt och ofta med en spännande känsla av experiment, som om kontoret alltid vill undersöka nya sätt att hitta balans och harmoni för olika platser, budgetar och människor. De två tycks ha haft roligt hela tiden i både små projekt som utvecklade möjligheterna med 15 kvadrats uthus och en jättevilla på den norska västkusten. De har ritat en modernistisk datja utanför Kiev. Kontoret har vunnit priser, husen har publicerats världen över, jobben trillar in. Framgång, absolut, men inget växande, kontoret är bara de två. Kanske är det skönast så? Under en del år hade kontoret tre delägare och några anställda men nu är skalan tillbaka till där det en gång började. För några år sedan lämnade Widjedal Racki Östermalm i Stockholm för den gamla kur- och badorten Trosa. Bostad och kontor ligger i ett gammalt byggnadsminne, som nu rustas långsamt. Ett enklare liv närmare havet. »På fem minuter är vi ute bland kobbarna. Den stora fördelen med Trosa är naturen och skärgården.«

För evigt hus – arkitektur som speglar ljus och lugn

Det som inte fick hända

Tillbaka till huset som inte finns. Att bygga det på en klippkant kräver speciallösningar. Håkan Widjedal berättar om ett annat, tidigare projekt, Emils backe i Trosatrakten, där en brant skogssluttning var utgångspunkt för ett bostadsområde med ett 20-tal tomter, en idé som kläcktes av Erik Hedenstedt som driver Ekologiska byggvaruhuset och Sveriges största handel för begagnat taktegel.

Dit ritade Widjedal Racki tillsammans med Erik ett ekologiskt hus på 12 pålar som en prototyp för en ekoby, en ovanlig, men logisk metod. Det var viktigt att vara så skonsam mot naturen som möjligt och med pålar gick det att bebygga sluttningen utan stora markingrepp. »Byggen kan orsaka katastrofala sår i naturen, så det är kul att se Emils backe som en helhet, hur mycket natur som faktiskt finns kvar efter att området nu nästan är färdigexploaterat. Det är ett bra exempel på att det går att anpassa husen efter naturen i stället för tvärt om som ju nästan alltid är det brukliga.«

Det huset nominerades till Träpriset 2016. Kunskapen från projektet togs med till nya projekt på udda tomer, som nog kan blir mer och mer aktuella, när bostadsområden överallt runt storstäderna blir allt tätare bebyggda. Huset på Tyresö skapades i ekologisk samklang. Trästommen är av limträ. Inte en enda gipsskiva, men i stället plywood och valchromat-skivor, glas och ett korrugerat plåttak, underbart enkelt och anspråkslöst, men med vackra linjer.

»Det handlar om att skapa stämning. Hemmet är unikt på många sätt, med värme och intimitet i interiörerna. Det är ombonat och förlåtande. Vi gillar materialitet och ytor som tål att slitas och får vacker patina«, säger Håkan. Taken, uterummen, trädäck, pålar – besökare och grannar som ofta stannat till har refererat till hus i Asien. Estetiken i den japanske författaren Jun'ichirō Tanizakis berömda essä In Praise of Shadows har också varit en inspirationskälla. »Samtidigt tycker jag att det har lite sportstugekaraktär och det var något vi var ute efter. Vi gillar friluftsliv och att gå runt i underställ hemma, ta ett dopp i badtunnan«, säger Niclas Roxenhed. Den fasta inredningen ritades av Widjedal Racki, men möblerna har Niclas formgett. »Jag hade ingen tanke på att framställa egna möbler, men lyckades inte hitta något som passade in. Jag utgick från huset och skapade möbler som harmonierade med det, både vad gäller material och form. Men jag är ingen snickare och snart insåg jag att jag behövde hjälp av någon som kunde såga rakt.« Så uppstod en unik möblering med unika, snygga soff- och matbord, sittvänliga soffor, hängsäng, stolar och fåtöljer, både ute och inne. Mer sådant i inredningsvärlden, våga göra något eget.

Huset vid branten blev klart. En massa småfix kvar, men det gick fint att bo där och familjen flyttade in. Så kunde berättelsen ha slutat i harmoni. Men vänta nu, huset finns ju inte.En dag i somras, när ingen var hemma, ringde telefonen på Niclas jobb. Huset stod i lågor. Han åkte dit och såg sitt nya hus brinna ner till grunden. »Det var ingen höjdare«, säger han lakoniskt. »Men det är som det är. Det är så klart en tragedi, men det har också fått mig att omvärdera saker. Förlusten av just saker var för mig inte så tung att bära som jag trodde. En frihetskänsla har faktiskt till viss del infunnit sig. Det blev tydligare vad som verkligen betyder något, att vi bryr oss om varandra.«

Det viktiga var att ingen kom till skada, men också vänner och skolkompisar i området. Grannar startade en insamling till kläder och annat och familjen fick flera erbjudanden om boenden. Branden gjorde familjen Roxenhed hemlös, men nu hyr de ett hus i närheten. »Vi väljer att vända blad och gå vidare. Jag hoppas att vi hittar något annat, kanske ännu bättre ute på Brevikshalvön.«

Kanske får Widjedal Racki rita. Inget är bestämt.

Sfinx i tegel – hemma hos Mia Cullin