Ljusdesignerns vindsvåning är ett personligt experiment
När arkitekten Kajsa Sperling ritade sin egen vindsvåning öppnade hon taket i olika vinklar för att låta samspelet mellan ljuset, mörkret och skuggorna ta plats.
Först när det skymmer tänder hon belysningen. Dagens naturliga solljus har fått strila, reflekteras och rinna in i hemmet, rytmen får väder och årstid styra över. Mörkret tar sig även det in genom takfönster och fönsterkupor i takt med naturlagarna, månljust eller nattsvart. »Ljus och rum är oskiljaktiga. Ljuset beskriver rummets form och struktur. Materialen i rummet berättar i sin tur om ljusets karaktär«, förklarar Kajsa Sperling som sedan 2001 är ljusdesigner och partner på White arkitekter i Göteborg.
Vindsvåningen huserar i ett kulturmärkt landshövdinge-hus byggt 1890 i stadsdelen Majorna, bottenvåningen är murad och de övre planen har träfasader. Lägenheten högst upp i huset köpte Kajsa för snart 25 år sedan, råvinden kunde hon förvärva fem år senare. »Här uppe på vinden fanns bara vindsförråd, det var helt beckmörkt och oisolerat. Min längtan att få in himmelsljuset var enorm. Men jag började med att bestämma var trappan som skulle agera övergång mellan dessa två världar skulle ligga. Svaret var inte självklart men blev perfekt, i den nedre lägenhetens kök.«
En fullskalig modell gjordes för att få lutningen rätt. En rak trappa i massiv ek med vackra trappnosar för bekvämt steg och ett metallräcke som kröns av en handledare med infräst metall. Köket flyttades och förvaring av både kyl, frys och ugn byggdes in under trappan. »Äntligen kunde jag stå och diska vid köksfönstret«, säger Kajsa.
Kajsa Sperling
Ålder: 51 år.
Familj: Två vuxna barn, partner och bonusbarn.
Aktuell med: Arkitekt och ljusdesigner på White arkitekter.
Viktigt att utgå från husets själ
Tillsammans med en snickare specialiserad på byggnadsvård lät hon besluten växa fram. Hantverkskunskapen tog sig även in i skissandet. »Vindens fönster i kupolerna är framtagna av gamla profiler och byggda i det före detta båtbyggeriet på Tredje Långgatan. Ihopsatta enbart med plugg, inte en enda spik. Låsmekanismen är också från en tid före vår moderna livsstil.«
Kupolernas storlek och avstånd var givna då Stadsbyggnadskontoret tagit fram ett regelverk för kvarterets bevarande. Kajsas val att på insidan behålla så mycket som möjligt av den gamla vindens bjälkar och även muren är unikt bland de vindsvåningar som har byggts i huset. »För mig var det hela tiden viktigt att utgå från husets själ, vilket har inneburit att behålla det råa. Allt som hade tillskansats huset under en renovering på 80-talet knackade vi bort, för att återföra hantverksmetoder som användes vid förra sekelskiftet.
Känslan av detta som kanske skulle kunna kallas rustikt finns även under fötterna, tjocka plank av bärande furugolv, slipningsbara, visserligen vitpigmenterade och vaxade. I köket ligger ett skurgolv som får slitas i takt med livet som pågår. Kuporna och takfönstren leder gradvis in ljuset. Genom takfönstren släpar sig ljuset in i våningen, medan kuporna tillåter strålarna att studsa in i rummen. »Mjukt och inte bländande var alltid mitt mål. Jag har sedan fortsatt att aktivt testa mig fram, exempelvis med färgval på ytskikt, olika material och speglar.«
Ljuset är prio
I sitt dagliga arbete som arkitekt utformar Kajsa främst utomhusmiljöer, alltså belysning och ljusgestaltning i offentlig miljö. »Jag tittar på de sociala perspektiven, men också de biologiska och behovet av de naturliga cyklerna också i staden. Ljusrum kräver mörker, på samma vis som lägerelden en gång samlade oss. Återigen behöver övergångarna vara mjuka, för så fort vi bländas upplever vi obehag. Vi tål däremot mer mörker än vad vi tror«, säger Kajsa och skrattar.
Själv är hon inte rädd för det som är utanför, det som vi inte kan råda över men samexistera med. Vindsvåningen går att likna vid en glänta, dels för ljusets skiftningar, dels för känslan som skapats med växter och också avbildade djur i konst och föremål. »Kanske var det inte medvetet från början men jag har på senare år förstått att jag skapat min egen plats för vila här, där jag kan se fåglarnas flykt och molnen springa över himlen genom takfönstren.«
Skymningsljuset som lägger sig på muren går att ta på, både med blicken och handen. Muren kalkputsades, en ganska omständlig process, för att den skulle kännas levande. De små »trappstegen« plockades fram. »Materialen kalkputs och trä var ett naturligt val, eftersom ljuset materialiseras när det möter ytor med olika textur, vilket påverkar ljusfördelning, skuggor, reflexer och ljusfärg.«
Ett personligt experiment
Hemmet har således möblerats med saker som har stått sig över tid, arvegods och andrahandsköp i massivt trä, som kan renoveras om och om igen. »För mig har det alltid varit viktigt hur saker känns, ser ut och fungerar. Att det är vackert i mina ögon.«
Under en period hyrde Kajsa tillsammans med vänner ett litet krypin i Venedig, precis bakom Markusplatsen. La Serenissima, staden som badar i skönhet. »I Venedig är det som att gå i en skog. De stora öppna platserna får möta de mörka trånga gränderna, för att sedan spegla sig i utblickar mot lagunen.«
Respekten för detaljerna, känslan av att ta i ett välformat handtag, passar henne. Som tycker att det är jobbigt att se plast. Som vet att nästan allt fult i en stad hör ihop med trafiken. »Vindsvåningen är mitt eget personliga experiment, ett passivt system som tar hand om dagsljuset. För det får mig att känna något.«
De varma elljusen i hemmet är dimbara, Kajsa pratar om eldljus. Efter snart tjugo år har inte en enda glödlampa behövt bytas ut. De används så lite.
