Hon bytte liv: Startade drejverkstad mitt i city och gör succé!
Vad är det med lera och drejande som lockar? För Linn Ajland Liffner blev den ett nytt spår när livet behövde en annan riktning.
Dreja i neon. En lysande vas visar vägen in i till Drejverkstaden, just nu en av huvudstadens hotspots. En keramikverkstad. Fullbokad. Långa väntelistor. Fridfull koncentration. Leriga händer. Vad är detta? Sedan några år befinner vi oss mitt i en keramisk trend, en krukmakarboom som lockar mycket folk. Verkstäder, drejstudior och arbetsrum dyker upp i stadsbilden.
»Keramik är lugnt, meditativt, man måste vara närvarande. Under coronan har många fått tid att tänka över sin livssituation och nu har intresset exploderat«, säger Linn Ajland Liffner, som äger och driver Drejverkstaden på Holländargatan 33 i Stockholm. Det är fullbokat i höst och snart också i vår. 150 personer står på Linns väntelistor.
Vad utöser denna keramiska feber? Är det en reaktion mot det digitala arbetslivets skärmar där allt är snabbt och inte går att ta på? Är det den fysiska, analoga människans instinkt att arbeta med händerna, att leka, forma och skapa? Är det den utbredda stressen i arbetslivet?
Bortom neonskylten, gjord av Göteborgskonstnären Josefin »Neon Girl« Eklund, öppnar sig en ljus sal med drejskivor, ugnar, lerpaket och hyllor med keramik på tork. Vid köket står en rad roliga små te- och kaffemuggar, många drejade av Linn. Här pågår kurser både på dagtid och på kvällarna. Det är ingen yrkesskola, utan en mötesplats för dem som fascineras av lera och keramik, som vill testa och lära sig. Efter tv-programmet Dreja – en kärlekshistoria med Ika Johannesson, får Linn 50 mejl om dagen med förfrågningar.
Blev utbränd och bytte riktning i livet
För Linn Ajland Liffner var leran livsnödvändig när hon blev utbränd för tre år sedan. Under 13 år drev hon en agentur för utländska klädmärken, hon fick två barn, trivdes, jobbade på för fullt.
Linn Ajland Liffner
Ålder: 41 år.
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.
Gör: Keramiker med egen studio.
Aktuell med: Kurser och föreläsningar på Drejverkstaden.
»Jag är en entreprenör, är optimistisk, tror att allt ska funka, men kroppen känner inte skillnad på positiv och negativ stress.« Till slut, en vanlig dag på jobbet, tog det tvärstopp. »Jag blev förlamad i ansiktet och hjärtat började rusa. På akuten sade en luttrad läkare: Ni som lever så här förkortar era liv med tio år.« Det var allvar och det gick inte att köra vidare som vanligt.
Då hittade Linn till keramiken. Var kom den längtan ifrån? Det finns en lerig bakgrund. Mamman är lärare och när hon startade keramikkurser för sina elever drogs Linn med i lerans lekar, geggade med blålera i en havsvik, byggde figurer. Hon lämnade leran när hon var 10–11, men nu kom längtan tillbaka som en chock. Linn ville dreja, sökte plats, men det var svårt. Till slut hittade hon en helgkurs, tyckte det var fantastiskt. Men det var knepigt att fortsätta, ont om plats överallt. En idé vaknade. Hon och hennes kollega på agenturen hade då redan pratat om att sälja företaget och nu blev det av. Då kunde Linn på allvar starta en verkstad.
Drejverkstaden öppnades
Pengar från försäljningen investerades i den fina lokalen med två moderna ugnar, 15 drejskivor, ventilation, stengodslera och allt annat som behövdes. Vänner och familj hjälpte till, målade, byggde. »Vi har gjort det mesta själva.« Keramikern Stefan Andersson i Leksand har varit viktig för bygget med råd och tips. Hans bok Krukmakeriet är en vacker handbok i hur en verkstad ska startas. »Keramiker är ofta ett ensamt yrke. Jag ville tvärtom ha workshops, hyresgäster, hålla kurser och ha gästlärare. Mina lärare skulle få kollegor, hyresgästerna skulle få träffas, jobba ihop och inspireras av varandra.«
Ett minimalt klimatavtryck är viktigt. Alla som jobbar här ska återvända sin lera. Glasyrerna är den stora miljöboven, men de sparas och görs om till restglasyrer. Inget miljöfarligt rinner ut härifrån.
Verkstaden öppnade i januari 2021 och nu rullar den på i full fart. Linn drejar själv ett par gånger i veckan, under lugna morgnar. När hon sätter sig vid drejskivan på sin favoritplats i falljuset under ett takfönster, då har hon sin egen tid. »Jag har alltid presterat på topp överallt. När jag började med leran var det viktigt att den aldrig skulle bli en prestation. Hur mycket jag än utvecklas har jag lovat mig själv att aldrig producera eller sälja något. Keramiken ska alltid bara vara för min egen skull. Jag försöker hitta mitt uttryck, men det behöver inte bli perfekt. Efter utbrändheten har jag svårt för perfektion.«