Fasadernas fasad – Från Schwarzwald till Saltviga

0:55

Efter reklamen: Arkitektritade strandvillan på Gotland – Gjord i naturmaterial

(0:55)

Det doftar tysk ek och tjära i den norska strandskogen. Här, insmuget blad vresiga tallar och klippor ligger Saltviga, ett trähus ritat av svenska Kolman Boye architects. Doften kommer från husets fasad, en unik konstruktion av 12 000 förädlade spill­bitar av ekträ. Det är virke från Schwarzwald, producerat av det danska ­företaget Dinesen, känt för sina högkvalitativa trägolv.

Annons

I Dinesens fabrik sorteras trä bort, men i detta hus har det återuppstått som vädertåligt ytmaterial med ett alldeles ­särskilt uttryck. Stugan, ett privat semesterhus för en Oslo­familj, ligger i trakten av Grimstad på Sørlandet mot Skagerrak, tvärs över havet ligger Lysekil. Gömt i skogen har huset ändå fått uppmärksamhet i medier världen över, just för fasadbehandlingen och dess nytänkande återbruk. Det visar vad en idébrygga kan åstadkomma i en värld som stapplar under spill, skräp och avfall. Med rätt behandling kan det mesta bli vettiga produkter, till och med lyx och härlig arkitektur. Kolman Boye architects grundades 2013 av Erik Kolman Janouch och Victor Boye och har sina lokaler på Roslags­gatan i Stockholm, en gata med småbutiker och stenstadens slut i fonden.

Bunkern i Hellvi

Fyra fem anställda grejar med nya projekt. Inne på gården finns ett modellsnickeri. Det är viktigt att idéer utvecklas i fysisk form med massivt trä av ek, björk och ask, papper och gips, en old school, taktil metod, som når långt i berättandet. I fönstret står en vitpigmenterad björkmodell av den ­senaste villan. Victor Boye bor numera i Köpenhamn och undervisar på Arkitekthögskolan. »Han är teoretikern, jag är praktikern«, säger Erik, som också äger ett snickeri i Lettland, där det mesta av kontorets inredningar, kök, fön­ster och konstruktioner tillverkas under varumärket Kitchen & room.

Kontoret arbetar mest med privata villor på hög arkitektonisk nivå. De bägge arkitekt­erna är delvis utbildade i Schweiz och det präglar dem. »Det är ett annat fokus på noggrannhet och hantverk där nere. Allt vi gör är precisionsarbete. Kommer någon med bilder av ett hus och frågar om vi kan rita något likadant så säger vi nej. Jag kan inte ens låta mig inspireras av det. Jag vill möta platsen och den som vill ha huset och deras önskemål. Vi har haft tur som har fått kunder som vill ha bra hus utan kom­promisser«, säger Erik. Saltvigahuset stod klart sommaren 2022, nu är fokus på nya uppgifter. Ett hus i Skurusundet, en »japansk« villa i skärgården, ett nytt ­spännande projekt i Nordnorge. »Vi hoppas också vara med om att få rita ett 70 meter högt torn för varmvatten i Malmö. Det vore roligt att göra saker i en annan skala.«

Hållbart och exklusivt material

Kontakten mellan arkitektkontoret och spillvirket uppstod på allvar vid ett besök på Dinesens fabrik i byn Jels i södra Danmark, där familjen Dinesen har tillverkat träplank i 126 år. Dinesengolv finns i privathem och offentlig miljö på museer, restauranger, hotell och gallerier, överallt där det är ovanlig gediget och vackert under tassarna är det Dinesens golv i ek, gran eller askvirke. Det uppstår inga kalhyggen för Dinesen­golven. Träden huggs i den tyska Schwarz­waldskogen, med plockhuggning, där varje träd som ska fällas väljs ut enligt ekologiska principer. När virket sågas efter kvalitet ­sorteras vissa bitar bort och samlas på hög.»Vi såg killen som märker ut defekter på plankorna och roboten som sedan skär bort de felaktiga bitarna. Alla ›off-cuts‹ samlades i nätburar. Det stod tio på höjden fulla med spillvirke«, berättar Erik. En hel del spill bränns för att ge värme till fabrikens torkugnar. Erik och Victor hade experimenterat med Dinesens spillbitar på arkitekt­skolan i Köpenhamn och hade absorberat kunskap om trä, spån och kyrktak.

Med sitt nya norska hus i bakhuvudet slogs de av idén och kastade fram frågan: »Vi kan göra ett helt hus med detta, är ni intresserade?« Arkitekterna fick med sig två pallar spillvirke hem. »Assistenten Asger höll på i verkstaden här, mätte, räknade och sorterade längder och bredder.« Det gällde att anpassa virket till husets form och bitarna monterades på prov i band av olika längder och bredder. När systemet var färdigt sändes bitarna till Eriks snickeri, där de sågades till, borrades och behandlades med »Roslagsmahogny«, tjära, terpentin och linolja. Så sändes de vidare till byggplatsen där huset och ett gäng skruvdragare väntade. Det behövdes ungefär 25 000 skruvar. Varje bit sitter med två eller tre rejäla rostfria farmar­skruvar med gummibussning som skyddar skruvhålen för fukt och samtidigt ger utrymme för träets rörelser.

Månen på jorden – arkitektparets paradis

En fasad av golv

Fasaderna ger Saltvigahuset karaktär av både lapptäcke och gjutjärn, ni vet, i gamla stiliga broar och skepp med rader av nitar, något samtidigt modernt, ålderdomligt och tekniskt, som om norska kustbevakningen uppfört en utpost här på 1800-talet. Varje ekbit har sitt eget utseende och färgskiftning. Just nu tonar ­virket mot brunrött, men om några år kommer det att vara vackert silvergrått. »Familjen i huset tyckte det var spännande. Dinesen är ett extremt exklusivt material och det har så klart kostat lite mer i arbetstid att planera och sätta upp fasaden, men det blev ett väldigt fint och unikt hus«, berättar Erik. Dinesen, som förut inte hade insett värdet i sitt spillvirke, har sedan huset stod klart fått många förfrågningar om fasadträ. På golvföretaget var man först lite brydd, men nu finns Dinesen labs som experimenterar med nya användningar, bland annat limmade, hårda industrigolv. Erik har fått åka runt på Dinesens showroom och berätta om huset.

Ett band av stora fönster öppnar sig mot havet, spanar ut under de toppiga ­taken, som ansikten under toppluvor. Det är skräddarsydd arkitektur, välgjord från placering till helheter och ner till minsta hörn och skrymsle. »Vi gör inga projekt utan att besöka platsen, är alltid där i flera dagar, mäter upp den, har den fullt dokumenterad innan vi börjar rita.« Stället var älskat sedan länge. Här på klippkanten låg förr en ­sommarstuga från femtiotalet, ritat av arkitekten och professorn Odd Østbye, men som hade tjänat ut och var svår att få upp i standard. Arkitekten hade uppenbarligen varit där och valt ut den bästa platsen. Finkänsligt inpassade stigar går ner till vattnet, en ravin har en plankbro och en ad hoc-trappa sitter på sniskan ner mot havet. Tallarna har klippts som bonsaiträd och det bildade ett naturligt fönster utåt, även fast huset var väl dolt. »Vi tog vara på det och arbetade in det i fönstersättningens band som fungerar väldigt bra med de klippta träden«, berättar Erik.

Annons

Det nya huset ritades för den lite märkligt komplicerade tomten. Huskropparna formades mot terrängen, så huset kom att få fem nivåer, upp och ner, beroende på terrängen. Golvens nivåer ändras, men fönsterbandets övre linje är densamma. Därför är vissa fönster två meter höga, andra är tre meter. En ytterdörr är också tre meter hög. »Det blev en fin ­horisontalitet«, säger Erik, som är speciellt nöjd med husets mittendel. »Den fungerar som en luftsluss. Det är ofta blåsigt mot havet och när kvällssolen kommer in från väster, på baksidan av huset, kan skjutdörrarna öppnas.« Det nya huset används året om. Det kan vara en bister plats med stormar. Erik visar bilder från i vintras, med meterhöga snödrivor mot de stora fönstren. Inte varje dag här ute är en sommarljuv smekning, inte ens i Saltviga. Men huset står pall för det mesta, doftande av europeiskt trä och goda idéer.