Hemma hos Pernilla och Gustaf Norén – egenritade trähuset utanför Borlänge
Pernilla Wåhlin Norén ritade ett hus utifrån sin familjs behov. En funktionell träkyrka där livet levs längs med en pelarsal av glas och trä, med gott om plats för barn och musik.
Kaffe, omsorgsfullt bryggt i presskanna, och en liten skrift om arkitektur i Borlänge, det får den som stiger innanför dörren hos Pernilla Wåhlin Norén. Som stadsarkitekt i staden, som för några år sedan röstades fram till Sveriges fulaste stad av en förening i sociala medier, arbetar hon dagligen med arkitektur och samhällsbyggnad. Hon ser Borlänge som en stark arkitekturkommun med stor mångfald i kulturmiljöer och en levande träbyggartradition. Den tog hon fasta på när hon ritade familjens hus intill Dalälven. Byggt i vinkel kring ett omgärdat gårdstun. Sparsamt med fönster utåt, bakåt och mer öppet inåt, mot älven.
Pernilla Wåhlin Norén
Ålder: 39 år.
Bor: I egenritat hus utanför Borlänge med maken musikern Gustaf Norén, nyss aktuell i ’Så mycket bätte’ på TV4, och barnen Josef 15, Edith 12, Bror 10, Salka 7, Moses 4 år och hunder Lovis.
Gör: Stadsarkitekt på Borlänge kommun.
Paret bodde i Stockholm innan de flyttade hem till Dalarna
»Känslan är att man är skyddad, som med ett berg i ryggen. Jag ville skapa en rumslighet lik den man kan känna i skogen, som att vi befinner oss i en talldunge«, förklarar Pernilla Wåhlin Norén.
Hon växte upp omgiven av skog, på andra sidan Tjärnaberget inte långt härifrån. Hennes make, musikern Gustaf Norén, växte upp i Kvarnsveden, inne i stan. Som Pernilla beskrivit på sitt Instagram: en dag vandrade hon över berget till honom och där blev hon kvar. Men inte i Kvarnsveden då. Paret bodde flera år i Stockholm innan de återvände till Dalarna.
Trä och funktionalism utmärker nya huset
Det nya huset ligger ungefär mitt emellan deras uppväxtplatser och här bor de nu med sina fem barn och labradoren Lovis som kommer tassande över den polerade betongen och slår sig ner med en suck under Aalto-bordet. Också det har anknytning till trakten, genom den Artek-fabrik som fanns i grannstaden Hedemora på 1950-talet.
I huset sker rörelsen längs med fasaden. Vertikala fönster står som raka furor, ger rytm och såväl familjens treåring som långe Gustaf lika mycket utsikt. Inåt, mot den fönsterlösa delen av byggnaden, mot »berget« om man så vill, finns kök, bad- och tvättutrymmen. Trä och funktionalism genomsyrar byggnaden.
»Jag ville hela tiden försöka framhäva träets egenskaper och själ och väljer alltid det enklaste om det inte finns någon anledning till annat. Enklaste möjligaste strömbrytare till exempel, här finns ju ingen tidsålder att ta hänsyn till.«
Fasaden är tänkt som en massa att skära i. Tydligt inte minst vid entrén där en rejäl bit skurits ut ur huskroppen.
»Den grundtanken gjorde det enklare med beslut kring takutskjut och huruvida fönstren skulle sitta i liv eller lite indragna, om det skulle vara foder eller inte.«
Interiören kretsar runt trappan
Interiört är trappan husets medelpunkt. Som en mäktig kyrkorgel reser den sig mitt i den närapå sakrala, avskalade miljön innanför de höga fönstren. En kopia av den trappa som Pernillas pappa, också arkitekt, ritade till huset där hon växte upp.
»Jag ville ta med mig hur trappan är del av rumsligheten. En trappa kan rymma flera funktioner, vara både skulptural och funktionell«, säger Pernilla som själv satt, lekte och klättrade i sin barndoms trappa. Nu sitter hennes egna barn gärna här i trappan som har fin kontakt med rummet nedanför. I balustraden, husets tydligaste dekorativa element, återkommer vertikalerna från fönstersättningen.
»Jag har en grej med pinnar«, ler Pernilla.
Pinnar, timmer, skog, pelarsal… Referenserna är många, kan dras till kända Borlängebyggnader med som Maserhallen och Domnarvets järnverk, men framför allt till de djupa skogarna som Pernilla älskar att vistas i och timret som kommer därifrån.
»I mitt bakhuvud fanns hela tiden tallen som stock, ett viktigt tema för huset. Min farfar växte upp på den här platsen, de bodde i en färjstuga och han och hans familj tog folk över älven, innan det fanns en bro. På den tiden var älven full av timmer och farfar och hans bröder lekte bland stockarna och åkte rutschkana i timmerrännorna. Jag har timret, gärsgårdarna och tallstammarna i handen när jag ritar, och jag ville göra något utifrån det timmer som en gång var så närvarande här.«
Viktigt med sociala utrymmen
Huset har generösa gemensamma ytor på nedre plan och mindre barnrum på övre. Trä, betong, klinker och natursten. Enkla material som håller länge. Köket är öppet men ändå avskilt så den som lagar mat kan vara i fred men ändå social med sällskap vid matbordet. Mot golvet finns sockellåda för förvaring och med en skiva som lock fungerar den också en perfekt pall för minstingen i huset.
»Arkitektens arbete är att förstå behoven, att se det som beställaren inte vet att den behöver. Lika viktigt är att läsa in vad beställaren faktiskt inte behöver.«
Här finns till exempel inget traditionellt vardagsrum med tv och soffa.
»Ser vi på film, har vi en projektor och tar fram kuddar och någon fåtölj. En tv tar allas uppmärksamhet hela tiden och påverkar rörelsen i rummet.«
Musik och lek står i fokus
Rummen aktiveras i stället genom musik, lek, gemensamma måltider och läsning. Inte heller föräldrarna har behov av någon soffa att slänga sig i när barnen krupit till kojs.
»Då tar vi en kopp te vid matbordet och så läser vi gärna tillsammans. Vi träffades när vi var så unga och lite barnsliga, vi läste högt för varandra och det har vi fortsatt med«, berättar Pernilla som gärna kopplar av med handarbete, vävning är det hon älskar mest.
»Det är viktigt som arkitekt att kunna material«, säger Pernilla som under sina år som bloggare för Hemslöjden, under namnet Handarbetaren, blivit en känd ambassadör för hantverk och byggnadskultur i Dalarna. Nu är hon också ordförande i nystartade Borlänge hemslöjdsförening och styrelsemedlem i Dalarnas hemslöjdsförbund. Om du någonsin har undrat hur Karin Larssons Instagram skulle se ut om hon levt i vår tidsålder bör du ta en titt på Pernillas konto.
Pernilla Wåhlin Norén om att kontextualisera arkitektur
Att förklara och berätta för allmänheten och sätta arkitekturen i en kontext, har blivit en viktig uppgift för Pernilla. Hon har bland annat startat arkitekturkollo där barn görs delaktiga i samhällsplaneringen och får prova på att gestalta miljöer och fylla platser med innehåll.
»I det här huset är våra barn beställare kan man säga. Jag frågade dem aldrig rakt ut hur de ville ha huset men jag känner dem ju både som grupp och individer.«
Deras rum ligger på rad på husets övervåning, är rätt små och nära på identiska. Platsbyggd inredning i plywood och sisalmatta på golven. Den enda avvikelsen är äldste sonen Josefs rum som har ett fristående bord för datorn medan de andra rummen har fällbara bordsskivor. Ett stort gemensamt badrum ligger i ena änden av våningen. Med separat toalett – lillebror ska kunna gå och kissa medan storasyster badar.
Ritat in pedagogik i husets arkitektur
»En arkitekt kan erbjuda en viss pedagogik genom ett hus, det är del av arkitektens gåva. Min man pratar med barnen genom musik och jag genom rum«, säger Pernilla, som i en unik roll verkar som arkitekt, pedagog och förälder, från makro till mikronivå i sitt hus.
»Det finns en viss pedagogik i det vi ger barnen, det sätter ramarna. Ibland ställer jag in böcker i deras bokhyllor som jag tycker att de ska läsa. Ibland gör de det, ibland inte.«
Enligt samma filosofi erbjuds instrument och musik i hemmet. Musikinstrument för en hel skolklass ryms i det större rummet vid trappen.
»De är alltid framme för då tar barnen upp dem och spelar. Ligger cellorna nedpackade blir det en tröskel. Gustaf säger att vårt hus är som ett instrument – det kan stämmas, ändras om, skapa melodi och vara levande – och ja, det hoppas jag verkligen.«
